”Måla aldrig dina läppar igen!” skrek min svärmor och hällde en kastrull med körsbärskompott över mitt ansikte. Jag sa inte ett ord – jag ringde polisen.
Vi bodde i min svärmors lägenhet. Eller rättare sagt i hennes lilla tvårumslägenhet där varje möbel, varje gardin och till och med luften fick oss att känna att vi bara var tolererade gäster. Min man Viktor och jag hade försökt köpa ett eget hem i två år,
men vårt bolån hade fastnat någonstans mellan bankens godkännande och verkligheten. Jag arbetade hemifrån på en kundtjänst, medan Viktor körde taxi. Vi levde inget lyxliv, men vi arbetade hårt och ärligt.
Det fanns dock en sak som Ilona aldrig kunde acceptera.
Mitt röda läppstift.
Det var inte dyrt. Jag hade köpt det billigt i en liten butik i en gångtunnel. Ändå tog jag på mig det varje morgon innan jag startade datorn. Den lilla vanan fick mig att känna att jag inte bara var någons svärdotter som bodde under någon annans tak. Jag var fortfarande en egen kvinna.
”Titta bara på henne, Viktor”, brukade min svärmor säga hånfullt. ”Din fru ser ut som om hon ska till en nattklubb. En anständig kvinna använder inte sådant rött läppstift.”
Viktor tittade bara ner på sin telefon.
Han sa aldrig någonting.
Med tiden gjorde hans tystnad mer ont än alla hennes förolämpningar.
En kväll när jag stod och diskade började Ilona igen.
”Vet du hur mycket den där färgen kostar? För de pengarna hade man kunnat laga en riktig middag.”
”Jag köpte den för mina egna pengar”, svarade jag lugnt.
”Dina egna pengar? Kom igen. Det är min son som försörjer dig. Du sitter bara framför datorn hela dagarna.”
Jag ville nästan skratta.
Jag betalade en stor del av matinköpen, hälften av räkningarna och jag hade till och med lånat henne pengar flera gånger innan hennes pension kom. Men jag visste att det var meningslöst att argumentera. Hon sökte inte sanningen. Hon letade bara efter ännu en anledning att förnedra mig.
Några dagar senare kom jag hem och stannade chockad i hallen.
Mitt läppstift låg krossat på byrån.
Ilona använde det för att gnugga bort en fläck på garderobsdörren.
”Vad gör ni?” frågade jag förvånat.
”Jag tar bort en fläck. Åtminstone är den här värdelösa saken bra till något.”
”Det där är mitt läppstift!”
”Köp ett nytt då. Du är ju så stolt över din lön.”
På kvällen berättade jag allt för Viktor.
”Natasha, gör inte en så stor sak av det”, suckade han. ”Mamma börjar bli gammal. Köp bara ett nytt. Om du inte målade läpparna så där starkt skulle det inte bli så mycket bråk.”
Det var då mitt hjärta verkligen gick sönder för första gången.
Inte på grund av läppstiftet.
Utan för att jag insåg att min man aldrig skulle försvara mig.
Nästa söndag fick vi gäster. Ilonas syster och hennes man kom på middag. Som vanligt var det jag som lagade maten, dukade bordet och diskade efteråt. Innan jag satte mig ner tog jag på mig mitt favoritläppstift igen.
”Titta på henne!” skrattade Ilona högt. ”Min svärdotter gör sig fin för middagen som om hon ska gå på röda mattan.”
Alla log, men till slut sa hennes syster:
”Sluta hacka på flickan. Hon är ung. Låt henne sminka sig om hon vill.”
”Ung?” snäste Ilona. ”Hon är trettiofem år! När jag var i hennes ålder hade jag redan byggt ett hus och hållit ihop en familj. Hon gör bara av med tid på att måla sig.”
Viktor fortsatte äta.
Utan ett enda ord.
Hans tystnad gjorde mer ont än alla hennes kommentarer.
Några dagar senare arbetade jag hemifrån. Efter lunchen tog jag på mig lite läppstift igen innan jag gick tillbaka till datorn. Jag hade hörlurar på mig och märkte inte att Ilona stod bakom mig förrän hon talade.
”Ännu det där hemska röda?”
Jag tog av mig ena hörluren.
”Vem försöker du imponera på när du är trettiofem?”
Jag tog ett djupt andetag.
”Det är bara ett läppstift.”
”Nej”, svarade hon kallt. ”Det är respektlöshet.”
Innan jag hann säga något tog hon kastrullen med körsbärskompott som hon hade kokat på morgonen och hällde hela innehållet över mitt ansikte.
Den klibbiga röda vätskan rann genom mitt hår, ner över halsen och blötte ner min blus.
I några sekunder stod jag helt stilla.
”Så att du aldrig målar läpparna igen!” skrek hon. ”I mitt hus ska ingen kvinna som du gå runt och visa upp sig!”
Lugnt torkade jag bort kompotten från ansiktet.
Jag tog fram min telefon.
Jag ringde 112.
”Hej. Jag vill anmäla en misshandel. Jag har blivit attackerad och förnedrad i mitt eget hem.”
Ilonas ansikte blev blekt.
”Har du blivit galen? Det var ju bara kompott!”
”Jag vill göra en polisanmälan.”
När Viktor kom hem skrev polisen redan sin rapport.
Ilona grät högt och påstod att jag hade provocerat henne.
Poliserna gick ut i hallen en stund.
Viktor kom fram till mig.
”Varför var du tvungen att gå så långt? Hon är ju min mamma.”
”Och jag är din fru.”
Han hade inget svar.
Då visste jag att vårt äktenskap var slut.
”Jag flyttar”, sa jag tyst.
”Menar du allvar?”
”Ja. Och du stannar här med henne.”
Tre dagar senare hyrde jag ett litet rum på andra sidan staden och ansökte om skilsmässa.
Först blev Viktor arg.
Sedan bad han mig komma tillbaka.
Till slut upprepade han bara samma sak:
”Min mamma är gammal…”
Varje gång avslutade jag samtalet.
När jag kom tillbaka en sista gång för att hämta mina saker satt Ilona i sitt rum och grät högt.
Viktor stod i dörröppningen med sänkt huvud.
Jag tog mitt nya röda läppstift från nattduksbordet och såg honom rakt i ögonen.
”I så många år trodde jag att om jag bara höll tyst skulle hon en dag acceptera mig. Om jag förändrade mig skulle hon kanske börja älska mig. Men hon ville aldrig att jag skulle förändras.
Hon ville att jag skulle försvinna.
Och du såg på varje dag utan att göra något.”
Tårar fyllde Viktors ögon.
”Förlåt…”
”Det är för sent.”
Jag gick ut i den kalla höstkvällen.
Utanför porten tog jag fram mitt läppstift och målade långsamt mina läppar röda igen.
I glasdörrens spegelbild såg jag mig själv.
Mitt leende var fortfarande osäkert.
Men för första gången på länge…
kände jag mig fri.
Än idag bär jag rött läppstift varje morgon.
Senare gifte jag mig med en man som aldrig frågar varför jag använder det. Varje morgon ler han istället och kysser samma röda läppar.
Men den verkliga lärdomen i min historia är inte att jag hittade en bättre man.
Den är att jag äntligen hittade mig själv.
För den som säger att han bara kan älska dig om du förändrar dig vill egentligen inte älska dig.
Han vill bara att du långsamt ska försvinna.
Och ibland är det modigaste beslutet inte att fortsätta stå ut.
Ibland är det att resa sig, gå ut genom dörren…
…och ta med sig det enda som påminner dig om vem du verkligen är.
