”Vi säljer din sommarstuga. Min mamma behöver den mer.” – Då ringde Anja bara ett enda samtal till grannen
Serjozja slängde bilnycklarna på matsalsbordet och började lugnt knäppa upp sin jacka. Han sa nästa mening så naturligt, som om han inte pratade om en viktig del av någons liv, utan om ett gammalt föremål som borde ha kastats för länge sedan.
— Vi säljer din sommarstuga. Min mamma behöver den mer.
Anja stod helt stilla vid spisen.
Grytlappen som hon höll i handen gled långsamt ur hennes fingrar och föll tyst ner på bordskanten.
— Vilken sommarstuga pratar du om? — frågade hon lågt, fortfarande med ryggen vänd mot honom.
Serjozja skrattade oförstående.
— Din, förstås. Det finns ingen annan. Jag kan ju inte prata om min, eftersom jag inte har någon.
Han tog av sig skorna, sparkade undan dem nonchalant och gick in i köket som om de diskuterade något som redan var bestämt sedan länge.
Han ställde sig bakom Anja, tittade ner i stekpannan och fortsatte:
— Börja inte med det här igen. Vi är en familj. Min mamma har allvarliga problem. Hennes golv är förstört, rören i badrummet läcker och när som helst kan hon råka översvämma grannen under sig. Hon ringde mig idag, hon var nästan gråtfärdig.
Anja lade långsamt ner sleven.
Hon kände redan att något var fel.
— Och?
— Hon har hittat hantverkare som kan renovera, men hon har inga pengar. Och du sitter där med din tomt på sexhundra kvadratmeter, åker dit två gånger om året och det enda som växer där är ogräs. Vad är meningen med att behålla den? Vi säljer den, så är det klart. För pengarna fixar vi min mammas lägenhet. Det blir till och med pengar över till nya möbler.
Mannens röst var lugn.
För lugn.
Som om han inte frågade henne, utan bara meddelade ett beslut.
Anja kände hur något kallt drog ihop sig inom henne.
— Menar du på allvar att jag ska använda mitt arv för att betala din mammas renovering?
Hon vände sig om.
Hon såg sin man rakt i ögonen.
— Den här tomten var en gåva från min moster. Den står i mitt namn. Och jag tänker inte sälja den.
Serjozjas ansikte spändes.
Han hade förväntat sig exakt det svaret.
Han hade räknat med att Anja först skulle protestera lite. Att hon skulle bli arg. Att hon efter några dagar skulle ändra sig.
För det hade alltid varit så.
Först sa hon emot, sedan gav hon med sig.
Men den här gången fanns det något annorlunda i hennes röst.
— Du gör alltid ett problem av allting, sa han irriterat medan han hällde upp vatten åt sig själv. — Igår pratade jag redan med mamma om allt. Tomten ligger bra till. Vi hittar en köpare snabbt. I helgen åker jag dit, tar bilder och lägger ut en annons.
Anja tittade på honom i chock.
— Så du tänker alltså redan annonsera ut den? Utan mig?
— Anja, bete dig inte som om någon stor orättvisa händer. Min mamma behöver den verkligen.
Självklart.
Zinaida Petrovna hade alltid tänkt så.
I hennes ögon hade svärdotterns egendom aldrig riktigt tillhört någon annan.
Det var bara något som hon förr eller senare skulle få rätt till.
Fyra år tidigare, när Anja hade ärvt det lilla trähuset, hade svärmodern redan börjat planera vid sitt första besök.
— Här borde vi bygga en bastu åt Serjozja, hade hon sagt.
— Här kan vi göra ett grönsaksland.
— Och där passar det bra att förvara syltburkar.
Då hade Anja sagt nej för första gången i sitt liv.
Hon ville inte ha en trädgård för någon annans skull.
Hon ville inte arbeta på helgerna.
Hon ville inte ha ännu en plats där alla talade om för henne vad hon skulle göra.
Hon ville bara ha lite lugn och ro.
Då blev Zinaida förolämpad.
Hon kallade Anja värdelös.
Sedan pratade hon knappt med henne på flera månader.
Men Serjozja hittade samtidigt sin egen ”användning” för tomten.
Lite i taget började han köra dit sina saker.
Gamla rör.
Rostiga element.
Metallbitar.
Bildelar.
Allt som ”kan komma till nytta någon gång”.
— Järnskrot är värt pengar, brukade han alltid säga.
Men innan Anja hann förstå vad som hade hänt hade hennes lilla lugna plats förvandlats till en skrotgård.
Huset syntes knappt längre.
Anja korsade armarna.
— Mitt svar är nej.
Serjozja tittade på henne.
— Va?
— Jag säljer inte. Det är min egendom. Punkt slut.
Mannens ansikte blev rött.
Han ställde koppen hårdare på köksbänken än han behövde.
— Då ska du lyssna noga. Imorgon tar jag med en mäklare dit. Vi värderar tomten. Och när en seriös köpare står framför oss får vi se hur du tänker stoppa det.
Han gick närmare.
— Min mamma räknar redan med pengarna. Du tänker inte göra mig pinsam inför henne.
Anja bara tittade på honom.
Det var inte hans ilska som skrämde henne.
Det var att han verkligen trodde att han hade rätt att bestämma över henne.
Serjozja tog sin jacka.
— Jag går till mamma och hjälper henne innan renoveringen börjar. Under tiden kan du fundera på hur självisk du är.
Dörren slog igen.
Lägenheten blev plötsligt tyst.
Anja stod kvar mitt i köket.
Hon grät inte.
Hon bröt inte ihop.
Hon tittade bara på sin telefon som låg på fönsterbrädan.
Imorgon skulle han ta dit en mäklare?
Okej.
Då skulle hon också göra något.
Hon tog långsamt upp telefonen och letade bland kontakterna efter bokstaven ”M”.
— Misja? Hej. Det är Anja, från sommarstugan.
I andra änden hördes ett djupt mansskratt.
— Men hej, grannen! Vad har hänt? Har din man tagit dit ännu en massa järn igen? Jag är rädd att det snart rinner över till min tomt.
Anja log.
Men det fanns ingen vänlighet kvar i det leendet.
Bara beslutsamhet.
— Nej, Misja. Den här gången handlar det om något mycket allvarligare.
— Vad då?
— Du sa nyligen att du hade köpt en ny svetsmaskin. En kraftig sådan.
Mannens röst blev genast allvarligare.
— Ja. Varför?
Anja tittade ut genom fönstret.
— För att jag behöver den.
En stunds tystnad.
— Till vad?
— Till en lektion.
Fyrtio minuter senare satt Anja redan i bilen på väg till sommarstugan.
Hon grät inte.
Hon skakade inte.
Planen var redan färdig i hennes huvud.
Misja väntade vid staketet.
Han stod där med arbetshandskar på sig, svetsmasken upptryckt i pannan och betraktade det gröna metallstaketet med kritisk blick.
Bakom staketet reste sig Serjozjas stolthet:
den enorma skrothögen som han hade samlat på sig under flera år.
Och Anja visste exakt en sak:
Imorgon skulle det inte längre vara hon som ställdes inför ett redan fattat beslut.
