Det skarpa metalliska klicket från måttbandet när det plötsligt snärtade tillbaka skar genom tystnaden så kraftigt att Sofia ryckte till. Hon lyfte blicken från laptopskärmen där en halvfärdig logotyp till en stor kund frusit i sitt arbetsläge.
Roman stod mitt i hennes arbetsrum som om han redan ägde det. Med lugna, självsäkra rörelser drog han ut det gula måttbandet från fönsterbrädan till väggen mittemot.
— Två meter fyrtio… — mumlade han och skrev något i mobilen. — Här får en stor hörnsoffa plats perfekt. Och ditt skrivbord flyttar vi ut till den inglasade loggian, där finns också ljus.
Sofia tog långsamt av sig glasögonen. Luften kändes plötsligt tyngre.
— Vems soffa mäter du egentligen för? frågade hon, försökte hålla rösten lugn trots att en obehaglig känsla redan börjat växa i magen.
Roman rullade ihop måttbandet, stoppade det i fickan och satte sig på fönsterbrädan som om han hörde hemma där.
— För Zinaida Arkadjevna och min pappa. Livet på landet har blivit för svårt för dem. Ingen infrastruktur, ingen att prata med, och närmaste riktiga vårdcentral ligger två timmar bort. Jag har bestämt att de ska flytta in hos oss. Nittio kvadratmeter är ändå för mycket för bara oss två, och ditt ”arbetsrum” står ju mest tomt.
Han sa det lika självklart som om han pratade om att köpa en ny mikrovågsugn.
Sofia reste sig långsamt och greppade skrivbordskanten. Den här lägenheten var ingen gåva — varje kvadratmeter hade hon tjänat in med år av arbete.
— Vi har aldrig pratat om det här, sa hon lågt. Och jag kan inte flytta mitt jobb till loggian. Det finns ingen ljudisolering, jag har videomöten med kunder.
Roman log, men det fanns ingen värme i det.
— Kom igen, vem stör du? Förutom dig själv ingen. Äldre människor behöver komfort. Jag trodde du var mer förstående, Sonya.
Ordet ”äldre” träffade henne. Zinaida Arkadjevna var bara femtiosex, men hade en auktoritär energi som fyllde ett helt rum.
Sofia mindes deras första möte: hur kvinnan drog fingret över skohyllan och rynkade på näsan.
”Tycker du inte om att städa?” hade hon sagt då.
”Min son är van vid perfekt renlighet. Hemma tvättade jag golven två gånger om dagen.”
Då hade Sofia varit tyst. Nu förstod hon att det varit ett misstag.
— Jag kan hjälpa dina föräldrar, sa hon försiktigt. Vi kan hitta en liten lägenhet i närheten. Jag kan betala de första månaderna tills de kommer i ordning.
Romans ansikte förändrades direkt.
— Lägenhet? Hyra? höjde han rösten. Varför ska vi betala främlingar när vi har plats här? Vi är en familj, Sofia!
— Det här är min lägenhet, svarade hon bestämt. Jag köpte den långt innan vi träffades. Och jag vill inte bo med dina föräldrar.
Roman tog ett steg närmare. För nära. Hans närvaro fyllde rummet på ett hotfullt sätt.
— Lyssna noga, sa han lågt men hårt. De kommer på fredag. Allt är redan ordnat. Och när de kommer hit ska det här ”datorhörnet” vara borta.
Sofia kände hur något inom henne stelnade.
— Flytta dig, sa hon lugnt. De kommer inte att bo här.
Han skrattade, men det fanns ingen humor i det.
Nästa morgon var tystnaden mellan dem tung. För tung.
Roman gjorde ljud med flit — slog igen skåp, skramlade med tallrikar — som om han ville straffa henne. Sofia satt vid datorn, men kunde inte fokusera.
När han gått vibrerade telefonen.
”Zinaida Arkadjevna” visades på skärmen.
Sofia svarade.
Rösten var vass och befallande.
— Roman har berättat allt. Vi kommer på fredag morgon. Rummet ska vara klart.
— Det här är min lägenhet, sa Sofia lugnt.
— I en familj bestämmer mannen, kom den kalla repliken.
Samtalet bröts.
Och i det ögonblicket såg Sofia sin framtid helt klart: ett liv där någon annan bestämde allt åt henne.
Hon reste sig.
Tog fram Romans resväskor från garderoben.
Två timmar senare var allt packat.
På kvällen kom Roman hem leende, med bakelser i handen, som om inget hade hänt.
— Vi glömmer gårdagen, sa han.
Sofia stod i hallen.
— Dina saker står där ute.
Leendet försvann.
— Menar du allvar? Du förstör allt för det här?
— Det finns ingen familj, svarade hon. Ingen bröllop. Ingen framtid.
Tystnaden som följde var tyngre än ett gräl.
Till slut gick han.
Tre dagar senare satt Sofia på ett café och kände för första gången på länge att hon kunde andas fritt.
Då ringde telefonen. Ett okänt nummer.
Det var Romans pappa.
— Du gjorde rätt, sa han lågt. Lämna vår familj medan du fortfarande kan.
Sofia såg länge på den mörka skärmen.
Sedan log hon — inte av glädje, utan av lättnad.
För ibland handlar mod inte om att stanna.
Utan om att gå i tid.
