Vera reste sig upp, tog varsamt lilla Polinas hand, och de började sakta, försiktigt gå mot huset. Varje steg Polina tog var osäkert, som om hon när som helst skulle kunna vända sig om och springa tillbaka. Vera kände rädslan i den lilla handen, men försökte hålla sig lugn.
– Du behöver inte vara rädd, älskling, viskade hon, med en röst som både var lugnande och bestämd. – Vi ska bara fråga vad som hänt, och sedan går vi hem. Okej?Polina nickade bara, hennes fingrar flätade tätt samman med mammans.
När dörrklockan ringde öppnade Valja dörren. Hennes ansikte var blekt, håret rufsigt, och mörka ringar skuggade ögonen.– Vera! Jag… jag skulle precis ringa polisen! utbrast hon, rösten darrade av rädsla. – Jag gick bara ut i köket för en stund, och när jag kom tillbaka… Polina… hon var borta!
– Vad hände? frågade Vera, hjärtat bultade, rösten knappt stadig.Valja stod där med armarna utsträckta, hjälplös. – Jag vet inte… Vi ritade, och sedan ringde det på dörren. En kvinna stod där. Hon sa att hon kände barnets pappa… hennes riktiga pappa. Polina blev blek och sa inte ett ord.
Jag stängde dörren, men jag såg att något tyngde henne. Och några minuter senare… var hon helt borta!Veras hjärta drogs samman. – Vem var den kvinnan? Vad sa hon exakt?– Jag vet inte… Jag har aldrig sett henne förut. Lång, mörk kappa, kanske runt trettio år.
Kanske en av de gamla barnsköterskorna från hennes tidigare hem…Polina, som varit tyst tills nu, talade lågt men tydligt:– Hon sa… att mamma hade kommit för att hämta mig, och att du hade glömt…Orden fick Vera nästan att tappa andan.
Hon böjde sig ner, tog tag i flickans axlar och såg henne i ögonen.– Mitt hjärta… aldrig, förstår du? Jag skulle aldrig glömma dig. Den kvinnan ljög.Polina nickade, tårar bildades i ögonen. Vera kände en våg av lättnad – hennes dotter var säker.
Valja suckade. – Förlåt, Vera… jag vände mig verkligen bara bort en stund.– Det är okej, Valja. Det är inte ditt fel, sa Vera och höll varsamt om flickan. – Det viktiga är att hon är här nu.Den kvällen var lägenheten tyst. Dima visste redan vad som hänt – Vera hade ringt honom på vägen hem.
Nu satt han i vardagsrummet, Polina i hans knä, och nynnade tyst på en liten melodi hon just hade hittat på.Vera förberedde te i köket, ångan steg långsamt upp i luften, och hon tog det till dem.– Här, värm dig lite, älskling, sade hon och strök henne över håret.
Polina tog en klunk te, sedan räckte hon koppen till Dima med en mjuk, osäker röst:– Jag trodde att jag skulle behöva gå tillbaka… till det huset.– Dit går du aldrig mer, sade Vera bestämt. – Det här är ditt hem. Vi är din familj.Dima nickade och lade sin arm tätt om henne.
– Vi kommer alltid finnas här för dig, Polina. Vill du veta vad vi ska göra imorgon? frågade han och försökte locka fram ett litet leende.– Vad?– Vi går till parken, till den stora sjön, och köper sockervadd. En jättestor, så stor att den knappt får plats i dina händer!
Polina log – lite, men uppriktigt – och Vera kände att detta leende sa allt.Några dagar senare fick Vera ett mejl med information om sin första arbetsdag: ”Välkommen till teamet!” hade Marina skrivit.Men innan hon gick satte hon sig i köket och tittade på Polina som åt frukost.
Flickan var inte längre lika ledsen som vid busshållplatsen. Hon ritade i sitt block: tre personer – mamma, pappa och hon själv. Ovanför, med stora bokstäver: ”Familj”.Veras ögon fylldes med tårar.– Vilken fin teckning, älskling.
– Det är vi, sade Polina enkelt. – Och kaninen är med oss också.Den slitna plyschkaninen satt på bordet, fortfarande med ett leende.Vera strök henne över håret och viskade:– Nu kommer allt bli bra. Jag lovar.När hon stängde ytterdörren bakom sig hörde hon Polinas röst från rummet:
– Mamma, kom tillbaka snabbt!Och Vera, som hela sitt liv väntat på att höra de orden, svarade med ett leende:– Jag kommer alltid tillbaka, älskling. Alltid.
