När Oksana stannade framför dörren till sin avlidna mors lägenhet kände hon direkt att något var fel. Trapphuset låg i sin vanliga eftermiddagstystnad, men bakom dörren hördes främmande ljud. En tv brummade lågt, någon skrattade rått, och plötsligt small en kastrull hårt mot spisen.
En kall rysning drog genom hennes rygg.
Lägenheten hade stått tom i över ett år, sedan hennes mamma gått bort. Oksana kom hit sällan numera – varje besök rev upp sorgen igen. Allt där inne hade varit orört, som om hennes mamma bara gått ut en kort stund. Böckerna stod prydligt i hyllan, den broderade duken låg kvar på bordet, och en svag doft av lavendel brukade alltid finnas kvar i rummen.
Men den här morgonen hade hon fått ett oroande samtal från fastighetsförvaltningen. En kall kvinnlig röst berättade att stora skulder för el och vatten hade samlats på lägenheten, och att ärendet skulle gå till domstol om det inte betalades.
Oksana hade blivit chockad. Vattnet var avstängt och endast ett gammalt kylskåp stod kvar inkopplat.
Nu tryckte hon på ringklockan med darrande fingrar.
Skrattet där inne tystnade direkt.
Tunga steg närmade sig dörren. Ett lås klickade – ett lås hon inte kände igen.
Dörren öppnades.
I dörröppningen stod en kraftig kvinna i femtioårsåldern i en urblekt persikofärgad morgonrock. Över axlarna hade hon nonchalant kastat en stickad sjal.
Oksanas mamma sjal.
Den hon själv hade gett henne i present.
— Vem letar ni efter? frågade kvinnan irriterat och drack ur en porslinskopp med en liten blå fågel på.
Hennes mammas favoritkopp.
Oksana tappade nästan andan. Istället för den välbekanta doften av böcker och lavendel luktade lägenheten fett, cigarettrök och instängd luft.
— Det här… är min lägenhet, fick hon fram. Vem är ni?
Kvinnan såg henne uppifrån och ner och ropade inåt:
— Ilya! Kom hit! En kvinna påstår att det här är hennes lägenhet!
Efter några sekunder dök en stor man upp i slitna träningsbyxor och urtvättat linne.
Oksana såg sig omkring. Tapeten hon och hennes mamma valt tillsammans var sönderriven på flera ställen. I hörnet saknades den vackra träbyrån som tidigare stått där, ersatt av staplade kartonger.
— Ni måste ha fel adress, sa mannen med mörk röst. Vi bor här nu. Roman gav oss nycklarna.
Oksanas hjärta stannade nästan.
Roman.
Hennes make.
Mannen som hållit om henne varje kväll när hon gråtit över sin mamma.
— Vilken Roman? viskade hon.
— Din man, svarade kvinnan självsäkert. Jag är faster Daria och det här är min man Ilya. Roman sa att lägenheten ändå stod tom. Vi fick flytta in.
Orden träffade henne som ett slag.
Utan att säga något gick Oksana förbi dem och in i lägenheten. Hon tog inte av sig skorna.
Hon gick rakt in i köket.
Och stelnade.
Det som en gång varit ett ljust, varmt kök var nu smutsigt och kaotiskt. Disk låg i högar, fett täckte ytorna och matrester flöt i vasken.
Och hörnet…
Hörnet var tomt.
Där hade den gamla mahognybyrån stått, full av fotoalbum, brev och hennes mammas handskrivna recept.
Nu stod där ett billigt plastställ med snabbnudlar.
— Var är byrån? frågade Oksana lågt.
Daria viftade bort det.
— Den gamla skräprymlen? Vi kastade den. Några tog den till ved. Albumen slängde vi också, det var bara damm.
Oksanas värld snurrade.
Hennes barndomsbilder.
Hennes mammas liv.
Borta.
Hon tog fram sin telefon och ringde Roman.
— Hej älskling! svarade han glatt. Ska jag köpa mat?
— Jag är i mammas lägenhet, sa hon kallt. Det bor främlingar här. De säger att du gett dem nycklarna.
Tystnad.
Sedan ändrades hans ton.
— Oksana… vi kan prata om det ikväll…
— Du bytte lås. De kastade min mammas album.
Roman suckade.
— Det var ju bara gammalt skräp. Jag ville hjälpa dig släppa det förflutna.
I samma ögonblick frös något inom henne.
All känsla försvann och ersattes av iskall klarhet.
— Ni har trettio minuter, sa hon till Daria och Ilya. Packa och lämna min lägenhet.
Ilya skrattade högt.
— Roman är familjens chef! Vi gav honom två och en halv miljon för att fixa papper! Han lovade oss halva lägenheten!
Oksana stirrade på dem.
— Vilka papper?
Daria korsade armarna.
— Han sa att du ändå tänkte sälja den.
Oksana sa inget mer.
Hon ringde polisen.
Tjugo minuter senare kom patrullen, samtidigt som Roman och hans mamma rusade upp för trappan.
— Har du blivit galen?! skrek Roman. Varför polisen?!
Poliserna granskade dokumenten noggrant.
Sedan vände sig en av dem mot Roman.
— Lägenheten tillhör endast er fru. Ni måste lämna omedelbart.
Darias ansikte blev kritvitt.
— Vadå hennes?! Var är våra pengar?!
Roman backade, tyst.
Sanningen kom fram snabbt.
Han hade investerat deras pengar i ett bedrägeri och samtidigt låtit dem flytta in i Oksanas lägenhet, i tron att hon inte skulle märka något.
Kaos bröt ut.
Daria grät och packade sina saker, Ilya skrek, och Romans mamma bad om nåd.
Men Oksana stod bara stilla och såg dem försvinna från sin mammas hem.
Den kvällen återvände hon till lägenheten hon delade med Roman.
Han satt hopkrupen på soffan.
— Snälla… förstör inte vårt liv…
Oksana kastade en väska framför honom.
— Packa.
— Det här är mitt hem också!
— I morgon ansöker jag om skilsmässa. Gå nu.
Roman bleknade.
Tio minuter senare var han borta.
Tre år senare lämnade Oksana en restaurang i centrum och såg en bekant gestalt på gatan.
Roman.
Han stod i en sliten jacka och delade ut reklamblad för ett pantlån. Trasig, äldre, tom i blicken.
En vindpust ryckte loss pappren ur hans händer.
När han böjde sig ner möttes deras blickar.
Han såg ut som om han ville säga något.
Men Oksana kände inget.
Ingen ilska.
Ingen sorg.
Bara ett lugnt, fullständigt likgiltigt avstånd.
Hon rättade till sin halsduk, vände sig om och gick mot sin bil medan vinden spred hans papper över den kalla gatan.
