I hallen i den rymliga lägenheten var det ovanligt varmt, nästan kvavt. En tung, söt doft av orientaliska parfymer låg kvar i luften. Tamara Iljinitsjna. Jana kände igen den direkt.
Hennes svärmor hatade att förvarna om sina besök – hon föredrog att använda reservnyckeln som Igor hade gett henne redan första året av deras äktenskap.
Jana ställde försiktigt sina genomblöta stövlar på gummimattan. Fingertopparna pirrade fortfarande svagt efter en lång arbetsdag.
Femåriga Maja var förmodligen i sitt rum, helt uppslukad av sitt nya byggset. Jana tog av sig sin fuktiga kappa och var på väg mot köket när hon plötsligt stannade.
En främmande röst, förvrängd genom högtalartelefonen, fick henne att stelna till.— Betala av straffavgiften idag, Denis. Det viktiga är att borgenärerna häver blockeringen av lagren, sa Igor med kall, affärsmässig ton.
— Igor, bror, du räddade mig! — hördes Denis hesa röst. — Jag trodde de skulle ta allt innan helgen. Hur lyckades du ens med det här? Det är ju öronmärkta pengar!
— Åh, vilken byråkrati… — avbröt Tamara Iljinitsjna med ett nedlåtande skratt. — Vår lilla Jana lever i en parallell värld. Hon lämnade USB-stickan med den elektroniska signaturen på skrivbordet.
Igor stoppade bara in den i datorn… och PIN-koden? Majas födelsedatum. Vem använder ens ett sånt lösenord?En iskall rysning gick längs Janas ryggrad. Hon fick svårt att andas.
— Vi ordnade ett leveransavtal via ditt företag, Denis, — fortsatte Igor. — Undertecknat med hennes signatur, skickade betalningsordern. Tolv miljoner i förskott. I morgon bitti finns de på ditt konto.
— Och Jana? Kommer hon inte att ställa till med en scen? — frågade Denis osäkert.— Nej då, — svarade Tamara skarpt. — Vi är en familj. Hon gråter lite och lugnar ner sig. Vart skulle hon ta vägen med ett barn?
Jana lossnade från väggen. Hennes händer darrade, men hennes sinne var kristallklart. Hon tog några tysta steg och gick in i köket.
Igor satt avslappnat vid bardisken. Framför honom låg Janas laptop och den blå USB-token. Tamara stod vid kaffemaskinen, lika elegant och oberörd som alltid.
— Ni har skrivit under ett avtal med min signatur? — frågade Jana lugnt.Igor stängde locket på datorn.— Jana, överdriv inte. Företaget är riktigt. Pengarna omdirigerades bara till något mer akut. Denis håller på att gå under.
— Det är ett statligt riktat bidrag, Igor. Tolv miljoner rubel för ett specifikt projekt. Det ni gjort är ett allvarligt brott.Tamara slog ner sin kopp på bänken.
— Vilket brott? En bror som hjälper sin bror! — fräste hon. — Vi lever i den verkliga världen. Dina dammiga projekt kan vänta. Denis betalar tillbaka en dag. Du borde vara tacksam.
Jana såg på sin man.— Förde du över allt?— Tänk lite! — snäste Igor. — Min lön går till våra utgifter. Dina pengar sparas. Denis behöver hjälp!
Jana lutade lätt på huvudet.— Den här lägenheten… som vi “hyr” av din vän?Tamara log kallt.— Om du börjar bråka kastar vi bara ut dig. Och barnet stannar här.Små steg hördes från korridoren. Maja stod i dörröppningen med en liten rävfigur i handen.
Något klickade inom Jana.— Gå tillbaka till ditt rum, älskling, — sa hon mjukt och lyfte upp henne. — Vi ska åka till mormor ikväll.— Jana, sluta med det här, — sa Igor skarpt.
— Jag åker, — svarade hon lugnt. — I morgon får ni mitt beslut.Den natten sov Jana inte. Hon satt i sin mammas mörka kök och stirrade på sin telefon.För ett år sedan hade hon köpt ett smart terrarium för sina orkidéer. Det hade kamera och mikrofon.
Hon öppnade appen.Spolade tillbaka.Allt fanns där.Varje ord. Varje plan.Nästa morgon satt hon på sin advokats kontor, Roman Borisovitj.
— Pengarna gick aldrig iväg, — sa han lugnt. — Det finns en säkerhetsblockering på 72 timmar. Utan din biometriska bekräftelse händer inget.
Jana nickade.— Och en sak till. Lägenheten är inte hyrd. Den är belånad — i din svärmors namn. Din man har betalat den med dina pengar i åratal.
Något inom Jana slocknade helt.— Vi går vidare, — sa hon.På eftermiddagen återvände hon.Vardagsrummet var fyllt av feststämning. Skratt, mat, planer.— Där är vår huvudsponsor! — flinade Denis.
Jana lade sin telefon på bordet.— Vet ni vad som förvånar mig mest? Er självsäkerhet.Hon tryckte på skärmen.Inspelningen började spelas.Tystnad.— Var fick du det där ifrån? — viskade Igor.
Jana tittade mot terrariet.— Från er “värdelösa pryl”.Tamara reste sig.— Det där är olagligt!— Ni kommer inte hinna stämma mig, — sa Jana kallt. — Om två minuter är pengarna tillbaka.
— VA?! — skrek Denis.— De var blockerade hela tiden.Det ringde på dörren.Kort. Bestämt.Jana öppnade.— Ekobrottsenheten. Är Igor Nikolajevitj här?— I köket.
Hon släppte in dem.Medan röster höjdes packade hon lugnt sina saker.När hon kom tillbaka fördes Igor redan bort.— Jana… snälla… — bad han.— Maja förtjänar en ärlig pappa, — svarade hon.
Hon gick ut.Molnen hade skingrats. Solen reflekterades i den våta asfalten.Telefonen vibrerade.Saldo återställt: 12 000 000 rubel.Jana log svagt.
— Mamma? Vi kommer. För alltid.För första gången på sex år kände hon sig fri. Luften var lätt. Och inom henne fanns äntligen stillhet.
