– Väck henne inte, viskade min svärmor. – Om hon får höra om testamentet kommer hela planen att falla.
Jag stod orörlig i hallen, barfota, med ett tomt glas i handen.
Vanligtvis hördes bara kylskåpets svaga surr och de gamla värmerörens knäppningar i lägenheten på nätterna. Men den här gången föll en smal ljusstrimma ut från köket, och två dämpade röster nådde mig tydligt.
– Mamma, prata tystare, sa min man Oleg.
– Precis, svarade Tamara Pavlovna. – I morgon tar du henne till notarien. Säg att det bara är en formalitet. Ge henne ingen tid att tänka efter.
– Hon kommer att ställa frågor, mumlade Oleg.
– Då säger du att du bara vill skydda familjens egendom. Vädja till hennes samvete. Du är trots allt hennes make.
– Och om hon vägrar?
– Det kommer hon inte att göra. Fråga inte ens. Uppträd som om allt redan är bestämt.
Jag ställde försiktigt ner glaset på det lilla bordet i hallen så att det inte skulle ge ifrån sig minsta ljud.
Plötsligt föll alla bitar på plats.
Den oväntade vänligheten.
De överdrivet varma leendena.
Den plötsliga omtanken om mitt välmående.
Det handlade aldrig om mig.
Det handlade om mitt sommarhus.
Jag hade köpt det för mina egna pengar, registrerat det i mitt namn och ensam betalat alla kostnader i flera år. Men i deras ögon hade det redan blivit familjens egendom.
Jag smög tillbaka till sovrummet. Olegs sida av sängen var tom.
För första gången på arton års äktenskap slutade jag att försvara honom.
Nästa morgon kom han in med en kopp te.
– Hur mår du, Lena? Sov du gott?
– Bra, svarade jag. – Varför frågar du?
– Du såg trött ut i går.
Det stämde inte.
Kvällen innan hade jag suttit och sorterat räkningarna för sommarhuset – fastighetsskatten, elen, vägavgiften och fakturan för den nya brunnen. Oleg hade knappt tittat på pappren.
– Vi borde åka iväg en stund i dag, sa han nonchalant.
– Vart?
– Till notarien.
– Varför?
– Vi behöver ordna några dokument.
– Vilka dokument?
Han tvekade.
– Testamentet.
Jag stirrade på honom.
– Till vem?
Han såg förvånad ut över frågan.
– Till mig, förstås. Jag är ju din man.
– Har du redan bestämt det?
– Vi har varit gifta i arton år. Det är väl självklart.
– Och vad har mitt sommarhus med det att göra?
– Det är familjens egendom.
– Nej, sa jag lugnt. – Det är min egendom.
Just då dök Tamara Pavlovna upp i dörröppningen, perfekt klädd och med ett leende som inte längre kändes äkta.
– Kära Lena, sa hon mjukt. – I en riktig familj ska alla papper vara i ordning. Oleg borde ta ansvar för allt.
– Ansvar för vad?
– Huset. Sommarstugan. Tillgångarna.
Hon gick in i rummet utan att ens vänta på en inbjudan.
– Om du skriver under i dag kommer alla att känna sig lugnare.
– Alla?
Jag såg från henne till Oleg.
– Eller bara ni två?
Oleg suckade tungt.
– Vi har en tid klockan elva.
– Vi?
– Jag bokade den i går.
– Utan att fråga mig?
– Jag ville bespara dig besväret.
– Och samtidigt ta beslutet åt mig?
Tamara Pavlovna korsade armarna.
– Jag visste att hon skulle göra motstånd.
Jag mötte hennes blick.
– Jag tänker inte gå någonstans.
Olegs ansikte hårdnade.
– Lena, gör ingen scen.
– Jag har inte ens börjat.
Han började gå fram och tillbaka.
– Snart ska vägavgiften för sommarhuset betalas igen. Då kommer du återigen säga att du betalar allt själv.
– För att jag gör det.
– Hör du? utbrast hans mamma. – Hon räknar varenda krona.
– Familjer viskar inte heller om någon annans testamente mitt i natten.
Rummet blev tyst.
– Du missförstod, sa Oleg till slut.
– Jag hörde vartenda ord.
Min svärmor pressade ihop läpparna.
– Det är inte artigt att tjuvlyssna.
– Det är ännu mindre artigt att planera över min egendom bakom min rygg.
Jag sträckte fram handen.
– Visa mig dokumenten.
– Det är bara standardblanketter, sa Oleg.
– Då kan jag väl få läsa dem.
– Hos notarien, svarade Tamara Pavlovna. – Där får du se allt.
– Så jag ska först åka dit och sedan få veta vad ni vill att jag ska skriva under?
– Du borde lita på din man.
– Förtroende betyder inte blind lydnad.
Jag gick ut i köket. Min svärmors handväska låg halvöppen på bordet. Ett vikt dokument stack upp ur sidofacket och ett visitkort från notarien låg på fönsterbrädan.
– Oleg, sa jag lugnt. – Avboka tiden.
– Nej.
– Då gör jag det själv.
Han tog ett steg mot mig.
– Gör inget dumt.
– Det dumma har redan hänt. Du bokade ett möte om min egendom utan att ens tala om det för mig.
Tamara Pavlovna tog snabbt visitkortet och stoppade undan det.
– Det var bara en konsultation.
– Varför gömmer du det då?
Hon svarade inte.
I stället sa hon:
– Så fort det handlar om pengar blir du iskall.
Då insåg jag att det här inte hade börjat nu.
I flera år hade hon långsamt flyttat mina gränser.
Först ville hon ha en nyckel till sommarhuset.
Sedan föreslog hon att förrådet skulle skrivas över på Oleg.
Och nu…
Mitt testamente.
Jag tog upp telefonen och ringde min vän Nina, som arbetade på en juridisk rådgivningsbyrå.
– Nina, jag behöver alla dokument som visar att sommarhuset står i mitt namn.
Oleg stirrade på mig.
– Vem ringer du?
– Någon som läser avtal innan de skrivs under.
– Lägg på.
– Nej.
När Nina hade lyssnat klart sa hon lugnt:
– Ta med alla handlingar. Och skriv inte under någonting innan du har läst allt noggrant.
Jag tackade henne och avslutade samtalet.
Tamara Pavlovnas leende var borta.
– Fine, sa hon kallt. – Men klaga inte sedan om Oleg slutar hjälpa dig med sommarhuset.
– Han har aldrig hjälpt mig.
– Han målade staketet.
– Och jag betalade färgen.
Oleg rodnade.
– Du kommer ihåg precis allt.
– Ja.
– För att varje enda räkning betalades med mitt kort.
Jag gick in i sovrummet för att byta om. Oleg följde efter.
– Mamma gick för långt, erkände han tyst.
– Där är vi överens.
– Men själva tanken är inte fel.
– Vilken tanke?
– Att sommarhuset borde stanna i familjen.
– Det gör det redan. Så länge det är jag som bestämmer över det.
Han sänkte blicken.
– Jag har skulder.
Jag stannade upp.
– Hur mycket?
– Trehundrasextiotusen rubel.
Plötsligt föll allt på plats.
Teet.
Leendena.
Den plötsliga omtanken.
Det var inte kärlek.
Det var desperation.
– Vem är du skyldig pengar?
– En bekant.
– Och hur hjälper mitt testamente dig?
Han tvekade länge.
– Mammas vän sa att om det såg ut som om sommarhuset en dag skulle bli mitt, skulle det bli lättare att få ett lån.
Jag stirrade på honom.
– Du tänkte alltså använda min egendom för att ta ännu ett lån?
Han svarade inte.
Och hans tystnad sa mer än några ord någonsin kunde göra.
