Den där lördagen låste jag min egen grind, satte mig på verandan med en bok och öppnade inte när två bilar tutade bakom staketet, med främmande kvinnor i. Min svärdotter ringde. Jag tittade på skärmen, lyssnade på signalerna och svarade inte.
Jag är femtioåtta år gammal. Och för första gången på tre månader vägrade jag att diska tretton smutsiga tallrikar som lämnats av människor som behandlade mitt sommarhus som ett gratis helgboende. Men för att förstå hur det kommit så långt måste man gå tillbaka till juni.
Jag heter Valentina Dmitrijevna, men alla kallar mig Valja. Jag har levt så här i fjorton år: från april till oktober i sommarhuset, från november till mars i en etta på Botaniska gatan, som min man och jag köpte 1998, när han arbetade som mekaniker vid flodhamnen och jag jobbade på posten.
Grisja dog för sex år sedan. Plötsligt, på jobbet. Ett år tidigare hade han skrivit över lägenheten på mig, som om han anat något, utan att någonsin säga det högt. Tomten blev min 2005, när vi köpte den av grannfamiljen Vorobjov som flyttade till Krasnodar.
Min son Anton är trettiofyra. Han arbetar med godstransporter längs Volga och Kama, en respekterad man. Han har varit gift i två år. Hans fru Kristina är trettiotvå och arbetar som kontorsansvarig i ett köpcentrum: papper, tabeller, ansökningar – allt passerar genom henne. Hon har en bestämd röst. Ibland hör jag tydligt vad hon säger i telefon, även två rum bort.
Första året var allt bra. De kom till sommarhuset en gång i månaden, ibland mer sällan. Kristina hade med sig färdig mat, Anton hjälpte till i trädgården, kalkade trädstammarna. Jag serverade kall soppa, vi satt på verandan, och det var bra. Helt enkelt bra.
Sedan blev Kristina förälskad i sommarhuset.
”Invasionerna” började för två år sedan, en fredagkväll i juni.
”Valentina Dmitrijevna, kan vi komma i morgon? Jag tar med en vän också, hon är väldigt trött och behöver natur.”
Jag sa inte emot. Det fanns gott om plats – tolv tunnland, fyra rum. Grisja brukade säga: ”det ska finnas plats för barnbarnen.”
De kom. Kristina, Anton och en vän som hette Alisa. Högljudda, solbrända, gömda bakom alltför stora solglasögon.
De bredde ut filtar på gräset, satte på musik från en bärbar högtalare. Inte högt, men varje ton sipprade in i trädgården. Anton grillade, Kristina skar sallad, Alisa solade och fotograferade molnen.
Nästa dag åkte de.
I köket fanns fyra smutsiga tallrikar kvar. En bränd panna på spisen. Plastmuggar på gräsmattan. En blöt handduk på krusbärsbusken – turkos, med ankarmönster.
Jag tog ner den. Bladen bar fortfarande spåret av den.
”De glömde,” tänkte jag.
Jag diskade allt.
En vecka senare kom nästa samtal.
Och sedan blev det en rutin: varje fredag kväll ett samtal. ”Vi kommer i morgon.”
Ibland tre, ibland fem personer. Något blev alltid kvar. En handduk i busken. En fet tallrik i diskhon. Nedtrampat gräs. Som om huset bara var en kuliss för deras helger.
Jag stod ut i tre månader.
Sedan låste jag grinden en lördag.
Och öppnade den inte.
Vid halv tolv kom de. Tutar, knackningar.
”Valentina Dmitrijevna! Öppna!”
Anton ringde också.
”Mamma, varför är grinden låst?”
”För att jag låste den.”
”Men vad har hänt?”
”Att den som inte städar efter sig inte går in.”
Tystnad.
”De är ju bara gäster…” sa han.
”En gäst lämnar inte tretton smutsiga tallrikar efter sig.”
Tystnad igen.
”Jag ska prata med Kristina,” sa han till slut.
”Gör det. Jag är inte arg. Jag är bara trött.”
En vecka gick. Kristina ringde.
”Jag trodde inte att det störde er så mycket.”
”Jag sa det.”
”Jag märkte det inte.”
”Det är redan en vana.”
Sedan kom de – Anton och Kristina tillsammans. De städade trädgården, diskade allt.
Vid lunchen frågade Kristina:
”Får vi komma igen… men ordentligt?”
”Ja,” sa jag. ”Men på ett villkor.”
”Vilket?”
”Handdukar hänger inte i buskarna. De hänger på tvättlinan.”
Sedan dess har de kommit tre gånger.
Allt har varit i ordning.
Allt har diskats.
Handdukarna torkar på linan.
Och för första gången på flera år känner jag mig inte som en tjänare på min egen mark.
Bara en fråga återstår:
Vid vilken punkt hade du sagt: nu räcker det?
