I parkeringsgaraget slukade det djupa, dovt surrande ljudet från de enorma ventilationssystemen ekot av steg. Det kalla ljuset från neonskyltarna föll i grå fläckar på betongen. Roman gick ner till minus två-nivån och knäppte långsamt sin kashmirrock medan han gick.
Luften var kvävande, blandad med lukt av rå betong, avgaser och avkylt asfalt.Tjugo minuter tidigare hade han suttit i mötesrummet med Oleg. Samtalet hade urartat till ett gräl.— Vi måste sälja. Nu. Det är den enda chansen — insisterade Oleg.
— Jag säljer inte. Jag har inte byggt upp det här i tio år för att ge det till ett monopol — svarade Roman.Olegs ansikte blev rött, och sedan stormade han ut utan ett ord, slog igen glasdörren med sådan kraft att den skakade.Nu, i det halvmörka parkeringshuset, tryckte Roman på knappen på nyckelknippan.
Strålkastarna på den enorma svarta SUV:en blinkade vänligt. Han sträckte sig redan mot det kalla kromhandtaget när han hörde ett mjukt susande ljud från sidan.Någon ryckte i kanten på hans rock.Roman vände sig om. En åttaårig flicka stod bredvid honom.
Hennes rock var blek och för stor, ärmarna uppvikta flera gånger. Från under hennes grå mössa stack stora, tjocka glasögon fram, vars ena båge hölls ihop med eltejp. Hon höll hårt i ett slitet häfte.— Herr… man får inte gå dit… de har kapat bromsarna — viskade hon och sneglade oroligt mot en närliggande betongpelare.
Roman hukade sig bredvid henne och såg sig instinktivt omkring.— Vad sa du? Hur kom du hit?— Jag satt bakom rören. Det kommer värme från gallret — hon pekade mot det mörka hörnet. — Två personer gick mot bilen. Den ena kröp under med en lampa. Den andra sa: ”Skynda.
Den tar sig ner i bergen själv, och vi håller oss rena.”Romans mage knöt sig. Den kvällen hade han faktiskt planerat att åka till landsbygden via bergsvägen. Och bara en person visste om det.Oleg.Han ringde omedelbart.— Stas. Minus två. Nu. Ta med folk och starka lampor.
Fem minuter senare kröp säkerhetschefen fram under bilen. Hans fingrar glittrade av oljig vätska.— Bromssystemet har saboterats. Proffsjobb. Om någon trycker några gånger på pedalen, rinner all vätska ut på några minuter. På första backen hade det varit kört.
Roman såg på flickan. Hon stod åt sidan och trampade nervöst i sina slitna skor.— Kom hit — räckte han ut handen. — Vad heter du, min lilla räddare?— Katya — svarade hon tyst och lade sina iskalla fingrar i hans handflata.I kaféet på bottenvåningen möttes de av varma ljus, doften av nymalet kaffe och vanilj.
Katya höll den varma chokladen med båda händerna och drack små klunkar. Ett skum-mustasch satt på överläppen när hon girigt tog en tugga av en croissant.— Varför var du ensam i parkeringshuset? Var är dina föräldrar? — frågade Roman.— Min pappa är inte här. Mamma jobbar på konservfabriken.
Två skift. När hon kommer hem sover jag redan. Efter skolan kommer jag hit. Här är varmt. Jag ritar folk, och om de gillar det, får jag lite pengar.— Vad sparar du till?— Till en läkare. Om jag inte blir behandlad kommer jag snart inte kunna se.
Roman betraktade flickans ansikte noga. Ögonens form. Käklinjen. Något bekant slog honom.— Vill du visa mig dina teckningar?I häftet snabba, livfulla linjer: en budbärare, en sovande vakt, en hemlös katt. På sista sidan ett porträtt av en kvinna.Ett trött ansikte. En envis blick.
Romans fingrar darrade.Det var mamma.Kvinnan han hade förlorat för nio år sedan.— Katya… var bor ni?— En timme med buss, sen till fots.— Då åker vi dit nu.På vägen ringde Roman ett nytt samtal. Oleg greps vid stadens utkant — tillsammans med sina medhjälpare.
Nästa morgon stod Roman framför en förfallen barack. På den kalla gården tvättade en kvinna. När hon såg honom föll lakanet ur hennes händer.— Mamma… — viskade Roman.Kvinnan blev blek.— Roma? Men… mormor sa att…— Hon sa det till mig också… att du var död.
De stod tysta en lång stund. Sedan tog Roman henne i sina armar.På verandan såg Katya på dem. Roman hukade sig framför henne och tog försiktigt av hennes tjocka glasögon.— Gå och packa. Ni behöver inte stanna här längre.En vecka senare hittade de bedragaren som hade försvunnit med pengarna som sparats till behandlingen.
Pengarna återlämnades. Katya började sin behandling på en bra klinik i huvudstaden.Första gången hon tog av glasögonen stirrade hon länge.— Nu är allt klart… — viskade hon.Sex månader senare stod de tre vid mormoderns grav. Mamma lade ner blommor.
Hon var inte arg.Fin regn började falla. Roman lade sin kappa över mammas axlar och höll Katya i handen.Och tillsammans gick de mot grinden — och lämnade allt bakom sig som tidigare gjort ont.
