Telefonen ringde klockan fem på morgonen. Barbara vände sig om i sängen och kisade mot skärmen — ett okänt nummer. Hon suckade lätt.— Hallå? — svarade hon torrt, nästan sömnigt.— Basieńka?! — ropade en hög, entusiastisk kvinnlig röst. — Är det du?!
Barbara höjde lätt på ögonbrynen.— Ja, — svarade hon kyligt.— Det är jag! — kvinnans röst lyste nästan genom telefonen. — Känner du igen mig?Barbara tvekade en kort stund. Hon hade ingen aning om vem det var, men av artighet svarade hon:
— Självklart.— Jag visste att du skulle känna igen mig! — utbrast kvinnan med glädje. — Jag är så glad att jag fick tag på dig! Har du lite tid att prata?— Ja, det har jag.— Perfekt! Min man, barnen och jag har just klivit av tåget. Vi står på stationen. Hör du mig bra?
— Ja, jag hör dig.— Din röst är så tyst… Allt är bra med dig, Basieńka?— Ja, allt är utmärkt.— Vad bra! Först tänkte vi stanna på hotell, eftersom vi trodde att vi inte kände någon här. Men sedan kom vi ihåg — du bor ju här! Förstår du?
— Jag förstår.— Kan du föreställa dig hur glada vi blev? Särskilt barnen!— Jag kan tänka mig det.— Och min man sa genast: ”Ring Basia. Basia kommer inte att svika oss.”— Han hade rätt. Jag kommer inte svika er.
— Så vi kan bo hos dig?— Ja, varmt välkomna.— Vi stannar inte länge — kanske två veckor. Vi vill se staden, sedan åker vi tillbaka. Du vet, det finns så mycket att göra hemma… och som man säger, hemma är alltid bäst, eller hur?
— Sant.— Jag visste att du skulle säga det! Min man sa samma sak. Det skulle vara omöjligt för dig att inte ta emot oss. Vi är ju ändå familj! Visst, avlägsen, men ändå familj, även om vi inte har setts på tio år… eller hur?
— Ja.— Bor du ensam nu?— Ensam.— I en trerumslägenhet?— Ja.— Perfekt! Vi kommer direkt!— Kom.— Om en timme! Bor du fortfarande på samma ställe?— Ja.Barbara lade på telefonen och drog täcket över huvudet igen. Hon försökte låta bli att tänka på vem hon egentligen hade pratat med.
En timme senare ringde dörrklockan och bröt hennes vila. Hon suckade, vände sig om på andra sidan och slöt ögonen. Klockan ringde envist. Någon började banka på dörren. Barbara rörde sig inte. Sedan ringde telefonen igen.
— Hallå? — mumlade hon.— Basieńka?! — samma glada röst igen. — Vi står utanför din dörr och ringer och ringer, och du öppnar inte!— Ni ringer?— Ja!— Då hör jag ingenting.— Jag vet inte— Ring igen, snälla.
Den här gången hördes dörrklockan inifrån lägenheten.— Vi ringer!— Nej, jag hör ingenting. Nu, knacka!— Vi knackar!— Fortfarande ingenting.Tystnad.— Jag tror jag vet… — sa kvinnan.— Vad?
— Var är du nu, Basieńka?— Var? Hemma.— Men var är ”hemma”?— I Krakow, — släppte Barbara ur sig spontant. — Var annars?— Krakow?! Varför inte Warszawa?— Jag flyttade för nio år sedan, direkt efter skilsmässan.
— Varför?— Varför jag flyttade? Warszawa tröttnade jag på. För många dåliga minnen.— Och Krakow är bättre?— Självklart! Mycket bättre. Allt är nytt här… inga obehagliga minnen. Men kom, ni får se själva. Hur många är ni?
— Fyra. Jag, min man och två pojkar — Paweł och Andrzej. Andrzej försöker igen komma in på universitetet i år.— Då ska ni alla komma. Det finns ett fantastiskt universitet här!— När?
— Redan idag.— Idag går inte. Vi har fortfarande saker att ordna i Warszawa… Vi kom hit för arbete, planerade att stanna ett år… men du ser hur det blev.
— Så ni kommer inte idag?— Nej.— Synd… Jag hade redan sett fram emot det.— Vi också… du anar inte hur mycket!— Jag kan föreställa mig.— Nej, det kan du inte! När jag tänker på vad som väntar oss nu, vill jag nästan inte leva.
Barbara kände att det var dags att avsluta samtalet.— Okej, kom när ni kan. Ni är alltid välkomna. Och när ni är installerade i Warszawa, skicka mig er adress. Jag kommer på besök — också för två veckor. Förutom er har jag ingen där. Okej?
Samtalet avbröts plötsligt och lämnade Barbara ensam i den tysta lägenheten, med ett svagt leende på läpparna och en konstig, svårfångad oro i bröstet.
