Caféets luft var tjock av doften av bränd mjölk och fuktiga rockar. Utanför öste höstregnet ner, och gästerna släpade in lera på de slitna kakelplattorna. Vid ingången låg en smutsig pöl som speglade det svaga neonljuset ovanför.
Dasha höll knappt balansen. Det var hennes andra arbetspass i rad. I fickan på hennes förkläde vibrerade mobilen igen — ett nytt påminnelse från banken. Studiemedlet skulle inte försvinna av sig själv, och hennes mors mediciner hade blivit dyrare igen denna månad. Siffrorna jagade hennes tankar obarmhärtigt.
— Fröken! Jag bad om utan socker! — skrek en man vid det tredje bordet och slängde menyn åt sidan.Dasha ryckte till. Koppen skramlade på brickan, välte — och ett brunt stänk rann över mannens kritvita manschett.
— Är du galen?! — reste han sig upp. — Den här skjortan kostar mer än du tjänar på en månad!Dasha fick svårt att andas. Inte av skam — av trötthet.— Förlåt… jag hämtar servetter…— Försvinn ur mitt synfält!
Längst bak i lokalen satt två män och iakttog scenen. Dyra kostymer, exklusiva klockor, uttråkade blickar — de såg ut som besökare från en annan värld.— Allvarligt, Ruslan, det här stället? — muttrade Kirill. — Vi kunde gått någon annanstans.
— Här serverar de det starkaste kaffet i området, svarade Ruslan tyst och knackade nervöst med fingrarna på bordet. — Jag ska träffa Arkady Semyonovich om två timmar. Om jag inte skriver under kontraktet för logistikcentret, kommer konkurrenterna äta upp mig.
Och den gamle säger hela tiden: ”En ogift man är opålitlig. Den som inte kan sköta familj kan inte leda företag.” Jag kunde lika gärna hyra en skådespelerska.Kirill log lite när han såg på Dasha, som på knä torkade golvet.
— Voilà. Behöver en fru? Där är hon. Vi fixar henne, klär upp henne. Hon ser lydig ut. Perfekt för en konservativ investerare.Ruslan rynkade pannan.— Du snackar strunt.— Vad säger du om en vadslagning? Min nya motorcykel mot ditt golfklubbsmedlemskap: du kan inte övertala henne.
Ruslan såg på Dasha igen. Smala handleder. Blekt ansikte. Röda ögon. Trött — men inte tom.— Gör i ordning nycklarna, sade han och reste sig.Förrådet var trångt, fullt av grönsaksbackar och mjälsäckar. Dasha satt på en låda och försökte stilla skakningarna i sina händer.
— Ni kan dra av kemtvätten från min lön… viskade hon när dörren öppnades.— Jag är inte här för skjortan, sade Ruslan lugnt.Hon tittade upp. Hans blick var skarp och bedömande.— Jag har ett affärserbjudande. Femtiotusen för tre timmar.
— Jag utför inte sådana tjänster, svarade hon omedelbart.— Du ska spela min fru. Bara under middagen. Le. Var trevlig. Inte mer.— Varför jag?— För att jag inte har tid. Och för att du behöver pengarna.
Orden träffade henne precis.Lån. Mediciner. Mat.— Pengar i förskott. Och skriftligt.— Överens.En timme senare satt Dasha i bilen, klädd i en djupt smaragdgrön klänning som satt perfekt. Skorna däremot var skoningslösa.
— Du heter Daria. Vi har varit gifta i tre år. Inga barn än, men vi planerar. Du arbetar inte. Din hobby: broderi.— Jag kan inte brodera.— Det spelar ingen roll. Bara var en vacker bakgrund.— Bakgrund… upprepade hon mjukt.
Restaurangen mötte dem med klingande kristall och doften av dyr vin. Arkady Semyonovich var mager och skarpsynt. Hans fru, Vera Pavlovna, log varmt.— Fyra minuter försenade, noterade den gamle.Middagen blev snabbt spänd. Arkady kritiserade projektet skoningslöst.
— Den norra infarten går inte att använda på vintern. För brant. Bostadsområde. Jag finansierar inte detta.Ruslan var tyst. Luften var tung av nederlag.Dasha tog plötsligt till orda.— Den norra infarten är inte för tunga lastbilar.Alla vände blicken mot henne.
— Lastbilarna ska köra från söder, genom industrizonen. Där finns en nedlagd järnväg. Om ni hyr marken kan ni skapa direkt access till lagren. Inga bostäder, ingen lutning. Genom att separera trafiken ökar kapaciteten med femton procent.
Tystnad.— Är du logistiker? frågade Arkady.Ruslan tvekade knappt.— Hon är min huvudkonsult.Arkady tog på sig glasögonen, granskade kartan och nickade långsamt.— Förbered dokumenten. Om marken är i ordning skriver vi på.
Regnet hade slutat när de kom fram till Dashas lägenhetskomplex. Asfalten glänste svart under gatlyktorna.— Du räddade mig, sade Ruslan tyst. Varifrån vet du allt detta?— Jag avslutar en master i transportlogistik. Mitt examensarbete handlar om att optimera väg- och järnvägsflöden i stadsmiljöer.
Han räckte henne ett kuvert.— Femtiotusen. Och ytterligare femtiotusen för idén.Hon kramade det i handen. Det var mer än pengar. Det var andrum.— Avtalet genomfört?— Genomfört.Hon vände sig mot entrén.
— Dasha!Hon stannade.— Jag behöver en chef för analysavdelningen. Imorgon klockan tio på kontoret. Det är inget erbjudande. Det är ett jobb.— Och bakgrundsrollen?Han tog ett steg närmare.— Jag hade fel.
Ett svagt leende spreds över hennes läppar.— Jag tänker på det. Om kaffet är bättre.För första gången den kvällen log Ruslan äkta.— Kaffemaskinen väljer du själv.Dasha försvann i den mörka trappuppgången, kuvertet varmt i handen — som ett löfte om en ny början.
Ruslan satte sig i bilen och ringde Kirill.— Så? hördes en sömnig röst. — Har han skrivit på?Ruslan startade motorn.— Gör i ordning motorcykelnycklarna. Och vet du vad… det var det bästa skämtet i ditt liv.
