Ett fint regn föll försiktigt över Crest View High den här måndagsmorgonen och förvandlade skolgården till en darrande spegel där eleverna samlades i högljudda klungor. Den första klockan hade ännu inte ringt, men skratt och viskningar svävade redan i den fuktiga luften.
Mitt i kaoset rörde sig en skuggig gestalt långsamt framåt, inbäddad i en grå hoodie, med den slitna ryggsäcken hårt pressad mot kroppen. Lina Dubois, den nya eleven från en annan stad, gick som om världen inte alls väntade på henne.
Liten, tyst, blek, med bruna ögon som verkade bära tyngden av en storm – ingen lade märke till henne… förrän allt förändrades. Knappast hade hon passerat huvudhallen förrän viskningarna började spraka:— Vem är det där?— Ser ut som ett problembarn, fnissade någon.
Mot väggen lutade Ambre Moreau, lång och blond, självutnämnd drottning av cheerleading-laget, överlägset och tuggade tuggummi som om skolan tillhörde henne. Bredvid henne såg Ryan, fotbollslagets kapten, på Lina med ett självsäkert leende som skar genom luften.
— Hej, nya! — ropade han. — Vilse eller bara för blyg för att prata?Lina svarade inte. Hon fortsatte framåt, med huvudet sänkt, osynlig i sin egen likgiltighet. Men just den likgiltigheten provocerade dem. Vid lunchtid hade hon blivit ett mål.
På Crest View betydde ensamhet sårbarhet. Hon satte sig längst bak i matsalen och petade tyst på sin smörgås. Ambre och hennes vänner i matchande jackor närmade sig, klackarna klickade mot golvet.— Vi ska ge henne ett riktigt välkomnande, fnissade Ambre.
De stannade vid hennes bord.— Hej, nya! — sade Ambre och knuffade hennes bricka. — För cool för att prata med folk? Lina höjde blicken; hennes röst var mjuk men bestämd:
— Nej, jag gillar bara lugn och ro.
En förvånad tystnad följde. Sedan brast Ambre ut i ett grymt skratt:— Lugn och ro? Här hittar du inget sånt.Ryan dök upp bakom Lina, med arroganta leendet.
— Tror du att du är bättre än oss?Lina svarade lugnt:
— Jag tror inte att jag är bättre än någon annan.Skrattet fortsatte ändå. Elever runt omkring viskade: ”Hon kommer att gråta.” Men Lina förblev orubblig. Hennes ögon glimmade med en kall, oläsbar gnista.Då tog Ambre till handling.
Hon ryckte Lina ryggsäck, och böcker och skissböcker spreds över golvet. Linas teckningar flög ut: majestätiska berg, uttrycksfulla ansikten, minnen frysta i bläck. Ambre verkade för ett ögonblick imponerad, men trampade sedan på en av skisserna. ”Hoppsan”, skrattade hon.
Lina knäböjde och plockade upp varje teckning en efter en. Det var inte rädsla som lyste i hennes ögon – det var en låga redo att tändas.Nästa dag fortsatte förödmjukelserna: förolämpningar i korridorerna, smygande knuffar.
Lina förblev tyst, drog sig tillbaka och vägrade mata deras nöje. Mobbarna, hungriga på reaktioner, bestämde sig för att agera.På onsdagen, i den tomma gympasalen medan de väntade på coachen, hade Ambre och hennes gäng hela planen för sig själva.
Lina stretade i ett hörn, lugn och fokuserad. Ryan, frustrerad över hennes likgiltighet, ropade:— Hej, nya! Visa oss vad du går för!Hon ignorerade honom. Han studsade en boll mot henne, Ambre la till:— Kanske hon är rädd.
Lina suckade och gick mot omklädningsrummet. Ryan blockerade hennes väg.— Vart ska du?— Långt bort från er, svarade hon.Maxime, en lång rödhårig kille, steg fram och knuffade henne hårt. Hon svajade men föll inte.
Sedan, i ett ögonblick, höjde han sitt knä mot hennes ansikte. Gympasalen höll andan. Men Linas hand sköt upp och grep hans ben med obeveklig styrka. Eleverna runt omkring stelnade: stormen som dolde sig i hennes ögon hade just vaknat.
