På bilden låg fyra räkningar. Mamma hade lagt ut dem som en solfjäder på köksbordet så att varje belopp syntes tydligt.
Medlemsavgift – 11 200 rubel.
Bidrag till vägreparation – 2 800.
El – 1 340.
Dessutom ett skattebesked på nästan 2 000 rubel.
Under bilden hade hon skrivit:
”Betala dem före fredag, är du snäll. Annars börjar dröjsmålsavgifterna ticka.”
Det fanns bara ett litet problem.
Den där datjan hade inte längre tillhört mamma sedan februari.
Hon hade gett den till min yngre syster Lena.
Det var jag som skötte datjan
Tomten var gammal. Sexhundra kvadratmeter, ett litet trähus med veranda och ett gammalt äppelträd vid staketet. Grenarna hade sedan länge börjat sträcka sig över mot grannarna. Varje vår lovade vi att beskära det, och varje vår sköt vi upp det igen.
Efter att pappa gick bort åkte mamma dit allt mer sällan.
Och så småningom hamnade alla små praktiska saker på mig.
Jag betalade medlemsavgifterna. Jag lämnade in elmätarställningen. Jag letade efter en hantverkare när taket började läcka. På hösten stängde jag av vattnet. På våren öppnade jag huset, sopade bort de torra löven från verandan och kontrollerade att väggarna inte hade blivit fuktskadade.
Lena kom dit några gånger varje sommar. Oftast med barnen över en helg. De grillade, plockade äpplen och stannade ibland över natten.
Jag räknade aldrig vem som hade gjort mest.
Det var mammas datja, så jag hjälpte till.
Därför blev jag förvånad när mamma en kväll sa:
”Jag har bestämt mig för att skriva över tomten på Lena.”
Jag tittade på henne.
”Bara på Lena?”
”Hon behöver den mer. Barnen behöver få vara ute på sommaren.”
Jag protesterade inte.
Jag hade också en son, men han var redan vuxen. Och jag tänkte inte börja bråka med min syster om en fastighet.
Det var mammas egendom. Hon hade rätt att göra vad hon ville med den.
Men det fanns en sak jag hade svårt att glömma.
I flera år hade hon alltid sagt:
”En dag kommer datjan att tillhöra er båda.”
De nya låsen
Två veckor senare var alla papper klara.
Lena ringde mig själv och berättade entusiastiskt att hon ville kasta ut den gamla soffan, bygga ett litet lusthus och köpa en pool till barnen.
Sedan tillade hon, nästan som om det bara var en liten detalj:
”Vi ska byta låsen också. Om du tänker komma dit, säg till i förväg. Vi kommer att ha våra saker där.”
Jag blev tyst en stund.
”Ska jag säga till i förväg?”
”Ja. Så att vi vet.”
Nästa dag tog jag min nyckelknippa och lämnade den till mamma.
”Varför lämnar du tillbaka dem?” frågade hon förvånat.
”De ska ju ändå byta låsen.”
Mamma tittade på mig i några sekunder och lade sedan tyst nycklarna i lådan vid hallen.
Under sommaren började bilder dyka upp i familjechatten.
Ett nytt bord på verandan.
En pool i trädgården.
Blommor i stora krukor.
Senare skrev Lena att hon hade anlitat någon för att klippa gräset bakom huset.
Ingen bjöd mig till datjan.
Och jag bad inte om att få komma dit.
Men av någon anledning var det fortfarande jag som skulle betala räkningarna
I september skickade mamma ännu en bild.
Fyra räkningar.
Precis som förr.
Tidigare brukade hon be mig betala dem via bankappen. Det var alltid något som krånglade med hennes telefon: hon glömde lösenordet eller stängde fel fönster. Jag betalade, och senare gav hon mig pengarna kontant.
Ibland inte direkt.
Men jag gjorde aldrig någon stor sak av det.
Den här gången var mamma dock inte längre ägare.
Jag skrev:
”Skicka dem till Lena. Nu är det hon som ska betala.”
Svaret kom nästan omedelbart:
”Hon har inte så mycket pengar just nu.”
”Då får hon betala senare.”
”Det blir förseningsavgifter.”
”Och varför är det mitt problem?”
Mamma ringde upp mig.
”Är det verkligen så svårt för dig att betala? Du har ju alltid gjort det.”
”När tomten var din.”
”Vad spelar det för roll vem som står som ägare? Datjan är ju fortfarande familjens.”
Jag påminde henne om de nya låsen.
Och om att jag nu skulle behöva meddela dem i förväg om jag ens ville åka dit.
Mamma blev genast arg.
”Blanda inte ihop saker!”
”Jag blandar inte ihop någonting. Du skickar räkningar till mig för ett hus som jag inte ens har nycklar till längre.”
”Det handlar bara om lite hjälp!”
”Jag har hjälpt till tillräckligt. Men nu är jag inte längre ägare.”
Sedan avslutade jag samtalet.
Efteråt vidarebefordrade jag alla bilder på räkningarna till Lena. Jag skickade också telefonnumret till ordföranden i föreningen och den senaste elmätarställningen som jag fortfarande hade sparad i mobilen.
På kvällen svarade hon:
”Du skulle väl kunna betala dem så länge. Jag ger tillbaka pengarna senare.”
”Betala själv. Allt står på räkningarna.”
”Jag håller på att förbereda barnen inför skolan. Vi har så mycket utgifter just nu.”
Jag läste meddelandet och lade undan telefonen.
Samtalet som klargjorde allt
Nästa dag ringde jag ordföranden i dacha-föreningen. Jag ville bara ta reda på varför räkningarna fortfarande stod i mammas namn.
Svaret förvånade mig.
Enligt deras register stod mamma fortfarande som ägare.
”Den nya ägaren måste lämna in handlingarna och skriva en ansökan”, förklarade ordföranden. ”Elabonnemanget måste också skrivas över.”
Skattebeskedet gällde föregående år. Det skulle mamma faktiskt ta hand om.
De andra räkningarna gällde däremot löpande kostnader för tomten.
Jag förklarade allt i familjechatten.
Mamma svarade:
”Du kunde bara ha hjälpt till i stället för att göra det här till någon sorts bokföring.”
Lena reagerade med ett hjärta på hennes meddelande.
På lördagen bjöd mamma hem oss båda på lunch.
Räkningarna låg på bordet bredvid brödkorgen.
”Nu avslutar vi det här”, suckade mamma. ”Vi ska väl inte börja bråka om pengar.”
Jag tog skattebeskedet och lade det framför mamma.
”Det här är ditt. Resten är Lenas.”
Min syster rörde inte ens pappren.
”Jag fick inte datjan för att direkt behöva börja betala alla räkningar.”
”Det här är inga gamla skulder. Det är el, medlemsavgifter och vägreparation.”
”Men tidigare betalade du.”
Jag tittade på henne.
”Tidigare hade jag nycklarna.”
Det blev helt tyst i rummet i några sekunder.
Mamma tittade till slut på mig.
”Du gör det här bara för att du är avundsjuk på din syster.”
Jag drog ett djupt andetag.
”Nej, mamma. Det var du som bestämde dig för att ge henne datjan. Jag har aldrig ifrågasatt ditt beslut. Men när hon blev ägare blev också ansvaret som följer med ägandet hennes.”
”Jag hade all rätt att ge min egendom till vem jag ville!” fräste mamma.
”Det vet jag. Och därför tänker jag inte längre ta hand om räkningarna.”
Lena vände sig mot fönstret.
Jag reste mig, tog på mig kappan och gick.
Räkningarna låg kvar på bordet.
En vecka senare gick Lena till föreningens kontor, lämnade in de nödvändiga dokumenten och såg till att uppgifterna slutligen skrevs över på henne.
Senare skrev hon i familjechatten:
”Vilken dag ska jag lämna in elmätarställningen?”
Jag skickade ordförandens telefonnummer till henne.
Det var sista gången jag hjälpte henne med något som hade med datjan att göra.
Efter det skickade mamma aldrig mer en enda räkning till mig.
Och märkligt nog kände jag mig mycket lugnare efteråt.
Datjan var inte längre mitt ansvar.
Äntligen tillhörde nycklarna och räkningarna samma person.
