— Möt Karina. Så länge vi inte är skilda och lägenheten inte är såld kommer hon att bo här.
Ilja sa det så lugnt, som om han meddelade något helt vardagligt. Han ställde ner två tunga resväskor i hallen och undvek att möta sin hustrus blick.
Alla hade varit hans fru i tjugofem år.
Och nu stod han framför henne med en ung kvinna.
Karina bar en ljus kashmirrock och drog halsduken tätare omkring sig. Hon såg besvärad ut, men i blicken fanns också något utmanande.
Alla stod i dörröppningen till köket och höll fortfarande den fuktiga svampen i handen.
— Lägenheten ägs av tre personer, fortsatte Ilja. — Min andel är min. Jag har rätt att ta hit vem jag vill. Om du inte gillar det kan du gå till din mamma.
Ilja var säker på att Alla skulle bryta ihop.
Han kände sin fru. Han visste hur mycket hon hatade bråk och skandaler, och han visste att hon aldrig skulle vilja bo under samma tak som en annan kvinna.
Han räknade med att Alla skulle packa sina saker, lämna hemmet gråtande och överlåta trerummaren till dem.
Men Alla grät inte.
Hon skrek inte.
Hon sköljde bara ur svampen, torkade händerna och gick tillbaka till dem.
— Ta av er skorna, sa hon lugnt. — Kom inte in med lera. Jag har precis tvättat golvet.
Ilja stirrade på henne.
— Alla, du förstår inte. Vi ska bo i sovrummet. Du måste packa dina saker.
— Jag förstår.
Alla gick in i sovrummet, tog fram sin stora sportväska och började packa.
Ilja följde efter henne.
— Vad gör du?
— Jag flyttar in i vardagsrummet.
— Menar du allvar? Du tänker verkligen stanna?
Alla såg på honom.
— Självklart. Två tredjedelar av den här lägenheten tillhör mig och vår son. Jag tänker inte ge bort den till dig.
Hon tog med sig sängkläderna och bar ut dem till vardagsrummet.
Just då öppnades dörren till tjugoårige Maksims rum.
Den unge mannen såg sömnigt omkring sig.
— Mamma, vad händer?
— Din pappa har tagit hem sin flickvän. De ska bo i sovrummet och jag här.
Maksim tittade långsamt på sin pappa.
— Ska jag kasta ut dem?
— Nej, sa Alla. — Din pappa äger en del av lägenheten. Vi följer lagen. Gå tillbaka och plugga.
Maksim stod tyst och stirrade på sin far i några sekunder innan han gick tillbaka till sitt rum.
Den natten grät Alla inte.
Hon låg på soffan och hörde de dämpade rösterna från sovrummet.
Men en sak visste hon säkert:
hennes liv hade förändrats.
Och från och med nu skulle hon inte längre kämpa för sitt äktenskap.
Hon skulle kämpa för sig själv.
—
Kriget började redan nästa morgon.
Alla steg upp halv sju, precis som vanligt. Hon åt frukost och gick sedan in i badrummet.
Exakt fyrtio minuter senare knackade någon på dörren.
— Alla, blir du klar snart? frågade Karina. — Ilja måste gå till jobbet.
Alla öppnade dörren.
— Jag är klar. Men avloppet rinner långsamt. Du får vänta.
Karina skyndade sig in.
Några sekunder senare hördes ett förvånat skrik.
Kvällen innan hade Alla samlat ihop alla Karinas kosmetikprodukter och lagt dem i en påse.
Ilja dök snart upp.
— Vad är det här? Varför har du lagt undan Karinas saker?
— För att det här också är mitt badrum. Hon kan förvara sina kosmetikprodukter i sitt eget rum.
— Hon bor med mig!
— Då kan hon köpa sin egen tandkräm, tvål och allt annat hon behöver. Jag tänker inte försörja din älskarinna.
Ilja stirrade argt på henne.
Sedan hällde han upp en kopp kaffe åt sig själv.
Alla tog koppen ur hans hand och hällde kaffet i vasken.
— Det där är mitt kaffe, sa hon.
— Har du blivit galen?
— Nej. Jag har bara slutat göra kaffe åt dig.
De följande dagarna blev allt mer obekväma för Ilja och Karina.
Alla arbetade hemifrån och tillbringade därför nästan hela dagarna i vardagsrummet. Och vardagsrummet var lägenhetens genomgångsrum. Oavsett vart de skulle var de tvungna att passera henne.
Karina började känna sig allt mer obekväm.
Hon kunde inte heller använda köket ordentligt, eftersom hon inte kunde laga mat. Hon och Ilja började därför beställa pizza, hamburgare och sushi.
En morgon samlade Alla ihop alla tomma matförpackningar och ställde dem prydligt framför sovrumsdörren.
Ilja kom ut, snubblade över dem och började svära ilsket.
— Ditt skräp, ditt problem, sa Alla lugnt.
Själv fortsatte hon att laga mat varje dag.
Borsjtj.
Stekt kött.
Potatis med svamp.
Hemgjorda bakverk.
Hon åt middag lugnt tillsammans med Maksim.
Ilja däremot åt kall pizza inne i sovrummet.
Karina försökte laga mat en gång, men efteråt såg köket ut som om ett krig hade brutit ut där inne.
Nästa morgon väntade ännu en överraskning.
Allt porslin var borta.
Tallrikar, glas, stekpannor, kastruller, bestick – ingenting fanns kvar.
Ilja konfronterade Alla rasande.
— Det där är mina saker också!
— Nej. Jag köpte dem. Jag har kvar kvittona.
— Det här är en gemensam lägenhet!
— Då får du köpa ditt eget porslin.
Ilja insåg till slut att Alla inte tänkte ge efter.
Efter en vecka var Karina fullständigt desillusionerad.
Det här var inte det liv hon hade föreställt sig.
Hon hade trott att hon skulle leva bekvämt och bekymmersfritt tillsammans med Ilja.
I stället var hon tvungen att lämna lägenheten på dagarna eftersom Alla vägrade låta henne vara ensam där.
Ilja gick till jobbet.
Karina satt på kaféer, värmde sig på biblioteket eller gick på billiga matinéföreställningar på bio.
Hennes pengar tog snabbt slut.
På torsdagen hade hon redan blivit förkyld.
Den kvällen fick hon till slut nog och började bråka med Ilja.
— Jag står inte ut längre! skrek hon. — Hyr en lägenhet åt oss!
— Med vilka pengar? Jag har inte råd med det.
— Sälj då lägenheten!
— Först måste vi skilja oss. Sedan säljer vi den och jag får min andel.
Karina skrattade bittert.
— När då? Om sex månader?
Ilja sa ingenting.
— Jag trodde att du var en riktig man, kastade Karina ur sig. — Du sa att Alla skulle lämna. I stället har du själv blivit en gäst i hennes egen lägenhet!
Ilja blev blek.
— Sänk rösten!
Men Karina brydde sig inte längre.
Hon tog tag i sin resväska.
— Jag har fått nog!
Hon slängde ner sina kläder i väskan och stormade ut ur lägenheten.
Alla stod i dörröppningen till vardagsrummet.
Karina såg på henne med tårar i ögonen.
— Är du nöjd nu? Du fick mig att lämna!
— Jag fick dig inte att lämna, svarade Alla. — Jag försvarade bara mitt hem.
Karina slog igen dörren bakom sig.
Ilja stod länge helt stilla.
Sedan vände han sig mot Alla.
— Kanske… vi gick för snabbt fram.
— Nej.
— Det var bara en kris. Män i medelåldern går ibland igenom…
— Nej.
Allas röst var låg, men slutgiltig.
— I morgon lämnar jag in skilsmässoansökan.
Iljas ansikte förändrades.
— Alla…
— Vi säljer lägenheten. Alla får den andel som lagen ger dem rätt till.
— Och vart ska jag ta vägen?
— Det är inte längre mitt problem.
Ilja satte sig ner.
— Jag vill inte förlora min familj.
Alla tittade tyst på honom i några sekunder.
— Du förlorade inte din familj idag, Ilja.
Mannen såg upp.
— Du förlorade den när du tog hem en annan kvinna och trodde att det var jag som skulle lämna.
Med de orden gick Alla tillbaka till vardagsrummet.
Hon stängde dörren bakom sig.
Hon lade sig på soffan och kände sig för första gången på en vecka helt lugn.
Hon visste att en lång väg fortfarande väntade.
Skilsmässan.
Advokater.
Pappersarbete.
Försäljningen av lägenheten.
Flytten.
Men hon hade redan gjort det viktigaste.
Hon hade vägrat låta någon köra över henne i hennes eget hem.
Hon hade vägrat ge bort det hon hade arbetat för i tjugofem år.
Och den natten sov Alla äntligen lugnt.
För hon hade förstått en viktig sak:
hennes äktenskap var över.
Men hennes liv var inte över.
Kanske hade det precis börjat på riktigt.
