Ett högt, explosionsliknande dån bröt plötsligt kvällsfriden i centrala Görlitz på måndagen omkring klockan 17.30. Inom loppet av några sekunder kollapsade den äldre byggnaden från Gründerzeit-eran på
James-von-Moltke-Straße 21 helt och hållet och förvandlades till en hög av bråte, damm och kaotiska scener. Kraften i explosionen var så stark att den kändes över ett stort område; boende i närheten berättar om hur marken skakade och fönster skallrade i flera kvarter.
Flera vittnen beskriver händelsen som plötslig och overklig. En boende säger att det kändes ”som en bomb hade exploderat”. En annan man kastade sig instinktivt under ett bord och ringde omedelbart larmnumret.
Från sin balkong ska han ha hört skrik och direkt misstänkt en gasexplosion. Denna teori spreds snabbt bland både boende och första insatspersonal, även om inget var officiellt bekräftat i det inledande skedet.
Den exakta orsaken till kollapsen är fortfarande oklar, men en gasexplosion betraktas för närvarande som den mest sannolika förklaringen. Polisen har senare bekräftat att denna inriktning ingår i utredningen, men understryker samtidigt
att den ännu inte är fastställd. Det som däremot är säkert är att byggnaden är helt förstörd. Huset, som förvaltades av det kommunala bostadsbolaget Kommwohnen, innehöll flera semesterlägenheter samt en ytterligare bostad – allt detta har nu förvandlats till ett sammanpressat bråteområde.
Inledningsvis rapporterades fem personer som saknade. Senare kunde två av dem nås via telefon och konstateras vara i säkerhet, eftersom de ännu inte hade anlänt till byggnaden. Därmed återstod tre personer som fortfarande saknas:
två kvinnor från Rumänien, 25 och 26 år gamla, samt en 48-årig man med bulgariskt och tyskt medborgarskap.
En särskilt gripande berättelse gäller en anhörig till en av de saknade. Cosmin Ciobanu hade lämnat lägenheten strax före explosionen för att köpa huvudvärkstabletter åt sin fästmö. När han bara några minuter senare återvände möttes han av en totalförstörd plats.
Byggnaden där hans partner befann sig hade förvandlats till ett rasmassiv. ”Jag har inte sovit hela natten, jag kan inte äta,” sade han senare i en intervju. Paret hade planerat att gifta sig sommaren 2026.
En omfattande räddningsinsats inleddes omedelbart. Cirka 130 personer från brandkår, polis, ambulanssjukvård, räddningstjänst och teknisk katastrofhjälp arbetar på platsen. Förstärkningar har skickats från flera tyska förbundsländer.
Termiska kameror och räddningshundar används för att genomsöka rasmassorna. Hundarna har markerat på flera platser i byggnadens inre, vilket skapar både försiktig hoppfullhet och stor spänning.
Arbetet försvåras dock kraftigt av att gas fortfarande läcker ut i området. Detta gör situationen extremt farlig, eftersom risken för ytterligare explosioner inte kan uteslutas. Därför kan inga tunga maskiner användas i räddningsarbetet.
Stora grävmaskiner eller annan tung utrustning skulle kunna orsaka ytterligare ras och äventyra eventuella överlevande. Räddningsarbetarna tvingas därför arbeta mycket långsamt och försiktigt, med spadar, handverktyg och ibland enbart händerna, sten för sten, i hopp om att nå instängda personer.
Samtidigt pågår arbete med att säkra gasförsörjningen i området. Delar av Dr.-Kahlbaum-Allee har grävts upp för att kunna stänga av ledningarna. Enligt det kommunala energibolaget är målet att helt stoppa gasflödet senast under tisdagskvällen eller under natten.
Den direkta anslutningen till det kollapsade huset ligger dock begravd under rasmassorna och är ännu inte åtkomlig. Ett försök att frilägga den skulle kunna destabilisera kvarvarande strukturer och orsaka ytterligare kollaps.
Omkring 45 boende i närområdet har evakuerats som en säkerhetsåtgärd. De flesta har tillbringat natten hos släktingar eller vänner medan området spärrats av och säkrats. Byggnadstekniker har också undersökt de angränsande husen och bedömer för närvarande att de, efter avslutad räddningsinsats, kan vara säkra att återvända till.
Trots de mycket svåra förhållandena finns hoppet fortfarande kvar om att de saknade kan hittas vid liv. Officiellt betraktas situationen fortfarande som en sökinsats efter saknade personer, inte en återhämtningsinsats.
Experter från tekniska räddningstjänsten påpekar att människor i vissa fall kan överleva upp till 72 timmar i luftfickor under rasmassor, beroende på förhållandena. Tiden är dock en avgörande faktor, och varje minut som går ökar pressen på räddningsarbetet.
