Det kalla ljuset i trapphuset stannade kvar länge på Vadims ansikte, som om det inte kunde bestämma sig för om det skulle släppa in honom eller stöta bort honom. Hans telefon vibrerade en gång i handen, sedan tystnade den. Han tittade inte på den. Han visste vem det var.
Nina. Eller kanske Zhanna. Eller någon annan som alltid tidigare hade burit konsekvenserna åt honom.Nu fanns det ingen kvar som gjorde det.Bakom Zhannas dörr sipprade svag musik ut. Barnröster, klirrande disk, liv. Inte hans liv.
— Tror du verkligen att du kan stanna här? — frågade Zhanna och korsade armarna. — Vadim, vi är redan sex personer i den här lägenheten. Det här är inget härbärge.— Nina kastade ut mig — upprepade mannen, som om det i sig förklarade allt.
Zhanna suckade.— Och? Har du tänkt på varför?Frågan var inte aggressiv, snarare trött. Som om samma historia redan berättats många gånger tidigare, bara av olika kvinnor, i olika lägenheter, med olika ursäkter.
Vadim svarade inte direkt. Han satte sig på kanten av ett slitet skoskåp i hallen. Hans kropp blev plötsligt tung, som om alla beslut han någonsin undvikit nu föll över honom samtidigt.— Jag ville bara… hjälpa — sa han till slut.
Zhanna skrattade kort, utan glädje.— Det säger du alltid. Och varje gång är det någon annan som betalar.Mannen sänkte blicken. I hans tankar dök Ninas ansikte upp. Inte det arga, utan det där tysta ögonblicket när hon packade sina saker. Hennes rörelser var inte hastiga. De tvekade inte.
Som om hon redan hade fattat beslutet långt tidigare, och först nu släppte upp det till ytan.Och Katya.Den lilla flickans gula simglasögon som de inte ens hade hunnit köpa.Tanken stack till i honom.— Jag… jag trodde inte att det skulle vara en så stor grej — sa han tyst.
Zhanna ryckte på axlarna.— Det är alltid en så stor grej. Bara inte för dig.Från andra sidan av lägenheten slog en dörr igen. Ett barn började gråta. Någon sa åt det att vara tyst. Livet fortsatte utan honom.Vadim tog upp sin telefon. Ninas namn låg på skärmen. En enda rörelse bort från att ringa henne.
Men hans tumme stannade i luften.Vad skulle han säga?Att han hade fel? Att han skulle göra om allt? Att Katya kunde åka till lägret?Och vad skulle nästa beslut vara, som han återigen skulle låta andra fatta?Han lade ner telefonen.— Jag kan inte stanna här — sa han till slut.
Zhanna nickade, som om hon hade väntat sig det.— Det fattar du åtminstone rätt.Mannen reste sig. Hans kropp var tom, men inte lätt. Snarare som ett rum som tömts slarvigt, där alla saker fortfarande stod kvar men hade förlorat sin betydelse.
Han gick ut på gatan.Staden var kall och likgiltig. Människor skyndade förbi, matkassar, spårvagnar, ljus. Alla hade någonstans att ta vägen. Han hade inte det.Han började gå.Utan att veta vart.Tankarna började långsamt ordna sig, som bitarna i ett utspritt pussel som till slut förstår att de ska bilda en bild.
Ninas röst. Katjas skratt. Lägernamnet på webbsidan han hade ändrat.Ett klick.Det var allt.Och ändå avgjordes allt av det.Han stannade på en bro. Nedanför flöt vattnet mörkt och långsamt, som om det inte hade någon brådska alls. I fickan klirrade hans nycklar. Nycklarna till ett hem som inte längre var ett hem.
Han tog upp sin telefon igen.Den här gången ringde han inte Nina.Han skrev ett meddelande istället.”Jag återställer Katjas namn. Och jag ordnar allt. Jag vill inget i gengäld.”Hans finger tvekade ett ögonblick över skicka-knappen.Sedan tryckte han.
Efter att telefonen vibrerat blev det tyst.Och i den tystnaden hörde han för första gången inte andras beslut.Utan tyngden av sina egna.
