— Vilken stank! — rynkade Artem Boriszovitsch på näsan så fort han steg in. — Finns det någonsin någon hälsokontroll här, eller vågar de aldrig komma in?
Bredvid honom mumlade Hans, tysken, något på tyska och pekade på menyn som hängde ovanför disken.— Man äter inte här, Hans! — skrattade Artem Boriszovitsch och sparkade till en stol vid fönstret.
— Sätt dig. Kaffe, papper, underskrift, sedan åker vi vidare. Vi har nästan slut på bensin, och den här stationen har bara någon gul sörja i tankarna.
Några minuter senare kom Tamara fram med ett gammalt, fettfläckat anteckningsblock i handen.— Jag lyssnar, sa hon lugnt.Artem Boriszovitsch tittade inte upp.
Han slängde en tjock hög med dokument på bordet, ihopklämda med ett guldklämma.— Så, älskling, började han och lyfte sin kaffekopp. — Två koppar. Inte det där cikoriamissfallet, utan riktigt kaffe.
Och torka bordet ordentligt, min vän kommer att få en kulturchock. Titta, Hans! Det här är ansiktet av djupa Ryssland. Inga tänder, ingen utbildning, men ler i sitt volangförkläde.
Hans svarade med en kall och formell ton. Artem Boriszovitsch avfärdade honom med en gest.— Ja, ja, Hans, allt är i sin ordning. Good. Nu skriver du under.
Tomten går till fabriken för nästan ingenting. Jag har fixat allt, ingen kommer att märka att det är ett skyddat område.Tamara satte försiktigt ner kopparna på bordet. Hennes hand darrade och några droppar stänkte på papperets kant.
— Vad gör du, din ko?! — utbrast Artem Boriszovitsch, så plötsligt att stolen slog mot väggen. — Vet du att det här pappret är mer värt än hela ert café, inklusive era njurar? Du har förstört det!
— Förlåt, jag torkar genast, mumlade Tamara med sänkt blick.— Torka… Titta, Hans! — sa Artem Boriszovitsch och pekade på Tamara. — En städerska, servitris, en hjärnlös varelse.
Hon förstår inte ens att hon just förstörde din affär. Hans, se dumbommen i hennes ögon! Slavarna! De äter rester, sover i ladan och ändå ler de.
Plötsligt avbröt Hans. Han sa en lång mening, först till Tamara, sedan pekande på Artem Boriszovitsch. Hans ansikte stelnade.Artem Boriszovitsch frös till. Han förstod inte ett ord, men kände genast att något var fel.
— Vad mumlar han? Hej, tolk, har du åtminstone lärt dig något i skolan? Översätt — vad säger han?Tamara räta på sig långsamt. Hon lade sin sjal på bordskanten. Hennes blick var kall och skarp som ett skalpellblad.
— Han sa: ”Jag litar inte på någon som inte kan kontrollera sin ilska mot de svaga. Den som behandlar sin personal så här kommer också att förråda bakom stängda dörrar.”
Artem Boriszovitsch flämtade efter luft.— Vad… vad säger du?— Och en sak till, bytte Tamara till perfekt tyska, direkt till Hans.Främlingen frös, hans ögon vidgades bakom glasögonen.
Han började snabbt ställa frågor och pekade på dokumenten.— Vad säger han?! — skrek Artem Boriszovitsch.— Han frågar om punkt 42. Den delen där du ”glömde” att nämna att det inte finns någon infart till tomten.
Vad du kallade en formalitet ser han som en juridisk fälla. Och nu ser han att du inte bara är ohövlig, utan också en bedragare.— Varifrån…? — försökte Artem Boriszovitsch nå sitt märke, men Tamara grep hårt hans hand.
— Jag tog examen i främmande språk för tio år sedan, sa hon lugnt. Jag jobbar här för att det är mitt hem. Jag har hört varje ord sedan du klev ur bilen. Hans vill veta hur mycket ”provision” du tänkt ta från den här affären.
Artem Boriszovitsch blev blek, svetten rann över hans panna.— Tamara… lyssna. Jag… överreagerade. Säg till honom att det var ett missförstånd. Jag överför hundratusen forinter direkt. Säg bara att allt är bra.
— Hon säger att det inte blir någon affär, avbröt Tamara. — Och han vill ha ditt pass. Han tar taxi in till stan, jag har redan fixat det. Du kan fortsätta beundra din skjorta. Den är dyr, synd att det inte finns något under.
Hans reste sig, packade sina papper och bugade kort mot Tamara. Han lade en sedel på bordet — nonchalant, som dricks, men tillräckligt för att täcka Tamaras mammas mediciner i två månader.
När Artem Boriszovitschs SUV mullrade iväg från kaféet, föll tystnaden. Tamara gick fram till fönstret och såg på hur dammet sakta lade sig.
— Tamara, sa Ludmila, den gamla kocken och lade sin hand på hennes axel. — Varför gjorde du det? Han höll på att slå dig.— Han skulle inte ha slagit, Ludmila. De är bara modiga med ord.
— Och främlingen? Lämnade han ett visitkort? — Ludmila knackade på bordet.— Ja. Han sa att deras inköpsavdelning behöver någon som kan läsa mellan raderna.
Tamara stoppade kortet i fickan. Hon visste att hennes liv skulle förändras imorgon. Inte för att en ”prins” hade kommit i SUV, utan för att hon idag för första gången tillät sig själv att tala med full kraft.
Artem Boriszovitsch satt i sin tomma bil fem kilometer bort. Slut på bensin. Affären var borta. Och i hans huvud ekade fortfarande den där meningen — en mening han aldrig skulle kunna översätta.
