— Inna, var har du lagt nycklarna till förrådet? — Faina Stepanownas röst skar genom köket, vass och obeveklig som en kniv. Hon stod vid spisen, inlindad i en blekt blommig morgonrock med prästkragemönster, och höll träskeden som om det vore en dolk.
— Vilka nycklar? — Inna höll ögonen på gurkskivorna på skärbrädan och kastade bara en snabb blick mot sin svärmor. Knivbladet fångade ljuset och blixtrade till. — De ligger alltid i lådan vid entrén.— De finns inte där! Jag har kollat! — Faina knackade med skeden mot kastrullkanten och het soppa skvätte upp på kaklet.
— Du ändrar allt efter din smak! Det här är *min* lägenhet, och du beter dig som om du vore husets drottning!Inna lade långsamt ner kniven på skärbrädan. Hennes ögon smalnade, läpparna pressades samman. Med en blandning av ilska och förvåning vände hon sig mot Faina,
varje rörelse såg ut att vara iscensatt som på en teaterscen.— Ursäkta, vad sa du? — Hennes röst darrade av uppdämd ilska, inte av rädsla. — Din lägenhet? Sedan när, Faina Stepanowna?Faina räta på sig, hakan höjd, det grå håret uppsatt i en stram knut, hårsprayet glittrade metalliskt under kökslampan.
— Sedan den dag jag flyttade in, Innochka! — Hon pekade mot vardagsrummet. — Jag betalade bröllopet, bar in möblerna, hängde upp gardinerna! Tror du att det skedde av sig själv?Inna tog ett steg framåt, händerna på höfterna. Hennes kastanjebruna hår föll ut ur flätan och ramar in det upphettade ansiktet.
— Verkligen? Du betalade bröllopet? Vi har ju betalat av lånet i tre år! Och möblerna? Farbror Grisha och Zina bar in dem, för du kunde inte belasta din rygg!Just då slog ytterdörren upp. Misha klev in i köket, hans tunga steg ekade över parketten som trummor inför strid.
Han tog av sig sin blöta jacka, blicken var trött men vaksam.— Vad är det för skrikande på morgonen? — muttrade han och kastade bilnycklarna på bordet.— Misha, säg åt din fru att inte hitta på historier! — Faina vände sig mot honom, rösten mjukare men fortfarande full av anklagelser.
— Hon vänder upp och ner på mitt liv, fast jag alltid har kämpat för er!— Mamma, vad pratar du om? — Misha rynkade pannan, blicken växlade mellan mamma och fru.Inna pekade mot Faina, rösten skarp som en pil:— Hon sa att det här är hennes lägenhet! Hörde du det? Vi har bott här i sju år,
betalat hypoteket, och hon beter sig som om hon vore chef!Misha frös. Hans hand, som skulle ta ett glas, hängde i luften. Långsamt vände han sig mot sin mamma:— Mamma, sa du verkligen det?Faina korsade armarna, ett föraktfullt leende på läpparna:
— Vad, är det inte sant? Utan mig skulle ni fortfarande bo i en studentlägenhet! Jag har lagt all min energi och kraft här — och nu är ni otacksamma?Inna skrattade bittert, luften tycktes spraka av spänning:— Din energi? Du flyttade in här för tre år sedan,
efter att farbror Grisha hämtade er från byn! Och bara för att ert hus såldes och pengarna försvann någonstans!— Våga inte! — Faina tog ett steg mot Inna, ögonen blixtrade. — Våga inte prata pengar med mig! Jag spenderade dem på er!
Grälet blossade upp som eld på torrt trä. Misha försökte ingripa:— Nu räcker det! Lugna er! Mamma, varför sa du det? Det här är vårt hem, du vet det!Men Faina lyssnade inte. Hennes röst darrade av sårad stolthet:— Åh, vårt med Inna? Och jag är ingen? Jag uppfostrade dig, Misha, vakade nätter, och nu driver ni ut mig?
Inna höjde händerna:— Vem driver ut dig? Det har du hittat på själv!År av outtalade konflikter låg mellan dem. Inna och Misha, unga och gifta, hade kämpat hårt för sin lägenhet. Faina, dominerande och kontrollerande, såg sig själv som husets drottning,
medan Inna och Misha drogs mellan kärlek och respekt.Till sist tog Inna ett steg tillbaka, rösten lugn men bestämd:— Jag stoppar dig inte, Faina Stepanowna. Vill du härska — varsågod. Men inte i vårt hem.— I *ditt* hem? — Faina glödde av ilska, men ett uns tvekan visade sig.
— Mamma, sluta! — Misha slog näven i bordet. — Det här är orättvist! Inna har inte arbetat mindre än jag!Faina tystnade, tittade ut genom fönstret medan det grå ljuset föll över hennes ansikte. Hon mumlade:— Otacksamma…Inna tog ett djupt andetag, rösten klar:
— Misha, jag orkar inte mer. Antingen erkänner hon att det här är vårt hem, eller så vet jag inte hur det ska gå vidare.Misha lade försiktigt sin hand på hennes axel:— Jag väljer dig. Sedan länge. Jag visste bara inte hur jag skulle stoppa mamma.
Inna log svagt, ett leende av lättnad, inte av triumf. De stod stilla tills ytterdörren nere smällde igen.Faina sjönk ner på en stol, händerna kring en kopp het buljong, inte längre krampaktigt knutna. Blicken fastnade på soppan och hon började inse att kontroll inte är samma sak som kärlek.
En timme senare kom Grisha och Zina in, enkla men visa som gamla träd. Grisha slängde en säck potatis på bordet:— Nå, Faya, krig igen?Faina lyfte blicken, rösten mjukare:— Det är… svårt.— Du är van vid att kontrollera allt. Men de är inte barn längre. Visa att du är mamma, inte härskare.
— Grisha knackade cigaretten mot bordet utan att tända den.Zina lade sin hand på Fainas axel:— De kommer inte att glömma dig. Men låt dem leva.När Misha och Inna kom tillbaka var köket tyst, soppan ångade fortfarande. Faina satt där, inte längre som drottning, utan som en kvinna som lärt sig att släppa taget.
Skedar klirrade, mjukt skratt fyllde rummet, och utanför klarnade himlen efter stormen.
